Inlägg

2017-07-13

Hamburg G20 Brand

Hamburg 7 juli 9.00

Det är tidig morgon, och vi joggar långsamt mot hamnen.

Trötta i kroppen.

Efter många långa timmar på buss, med påföljande stopp för noga kontroll av våra grejer av en gigantisk polisstyrka efter tyska gränsen.

Artiga, men stela och iskalla.

De ville inte att vi skulle vara i stan när Trump & co flögs in.

Eller när demon ”Welcome to hell” började.

Eller överhuvudtaget.

När vi väl kom till stan, har allt redan övergått i myllrande poliskohorter som mest ser ut som nån konstiga skalbaggar.

Vattenkanoner, tanks & tårgas som rullar runt i Sternchantze.

Men nu är det fortfarande morgon, och luften är klar.

Morgondis och sol.

Vi har inte hört än, om hen som bröt bägge benen, eller om de som höll fronten.

En tredjedel av dem så åtgångna att de fortfarande inte är på benen.

Att det hände igen: polisen attackerade först.

Vi joggar vidare, över broar & viadukter.

Idag vet vi vårt mål. Var vi ska slå till.

Överallt är det tyst, stillastående fordon. Personbilar, små & stora lastbilar.

Samtidigt nås vi av infon att flera grupper har tagit sig in i den blå zonen.

Vilka är vi?

Lönearbetare:

underbetalda cykelbud som pissar på ”delningsekonomin”, undersköterskor, busschaufförer, förskollärare, lärare, trötta baristor, studenter, arbetslösa, timmisar i restaurangbranschen, rivaren som har ont överallt men ändå är pepp just idag, hon i kassan på Ica. Och han som kom hit för något år sedan, som försöker få tre olika kneg att gå ihop.

Småbarnsföräldrar, queers, fackligt aktiva, fotbollssupporters, plankare, mor & farföräldrar, antifascister, han som fajtas mot vräkningar tillsammans med sina grannar, hon som organiserar klädbytardagar i bostadsområdet.

Och så hon som bara fortsätter, fast hon slutat drömma för länge sen.

För att hon vet, att när hon ser folk i rörelse, är en del av massan, då kommer hoppet och drömmarna tillbaka.

16- åringen som lyssnade på Bilda Kedjors podd om Hamburg och bara visste att hon måste åka.

Och nu blir vi ett med alla andra som är här.

Alla andra, vars liv styrs av att försöka få skiten att gå ihop, i ett galloperande kollapsande ekonomiskt system.

Vi, som har mer gemensamt med textilarbetare i Bangladesh, antifas & flator i Ryssland, fängslade turkiska lärare, fiskare i Palestina än med alla Merkel, Putin, Erdogan & Trump i hela världen.

De är 20. Vi är 200 000.

Men vårt mål för dagen är inte de få makthungriga.

Vårt mål är att visa att vi kan stoppa maskinen som gör dem mäktiga.

På containrarna i hamnterminalen står det grabbar och busvisslar, med nävarna knutna.

Precis som grovisarna hemma.

Alla gånger jag önskat jag kunnat ge dem i alla fall en dag ledigt.

Vem gillar inte att få en dag ledigt?

Idag står Hamburgs hamn stilla.

Tillsammans kan vi få hjulen att sluta snurra.

Alla dagar vi underskattat vår makt.

Det är vår rätt att stoppa flödet. Det är vårat arbete som håller hjulen igång.

Det kapitalistiska systemet är illegitimt.

Demokrati, my ass.

Det är fredag morgon i Hamburg, och vi vinner.

Just nu, och här.

Delegaterna försenade. Melanie kan inte lämna hotellet, de kan inte garantera hennes säkerhet. En buss full av delegater åker fel, med blockad som följd.

Den blå zonen, säkerhetsområdet innan den röda zonen där toppmötet startar- om än försenat- minskar från 38 km till en 500 meters ring istället.

Självklart kommer vi få betala för att vi vågade drömma, tog chansen och tog språnget.

Självklart kommer det bli tårgas, batongkalas, dragna vapen, hårda sparkar, box med blyhandskar och vattenkanoner som sprider ut kemiska lösningar sen.

Näsblod och utslagna tänder.

För att du sitter i den där parken med de andra. Slappnar av.

Eller för att du bor på den där adressen.

Vad händer med dig när du ser din granne få stryk av överhetens polis på gathörnet, på väg hem efter en lång dag? När du ser dem fälla gubben Ali som kommer med sin cykel?

När de belägrat din stad i veckor?

Sitter du kvar och låter de gigantiska skalbaggarna, deras tanks och helikoptrar ta över staden?

Det är ditt barns förskollärare bakom luvan. Hon i kassan är där, med solglasögon och keps.

Det är din granne som räcker över den avrivna t- shirtärm som du tar emot.

Det finns en gräns för vad vi kan sitta och betrakta, nu är den nådd.

Black block är en taktik. Och just nu, just här är det vår taktik.

För att minimera skadorna, för att kunna slå tillbaka när de attackerar.

För att det känns rätt i kroppen.

Vi åker hem.

Ni blir kvar. Det är ert hem.

Vi är inte längre en kropp.

Men vi minns.