Friheten dör med säkerhet

Igår sade statsminister Stefan Löfvén att Sverige har blivit attackerat. Idag hyllade Hans Majestät polisens insatser, efter det att han raskt skakat av sig resdammet från sin avbrutna Brasilien-resa. En person stjäl en lastbil och kör in i en folkmassa, för att sedan sluta upp i ett av Sveriges mest berömda varuhus. Det är onekligen en attack. Men vilka är det egentligen som har blivit attackerade och vilka är det som vinner på en attack som denna?

De som har dödats, skadats och traumatiserats på ett eller annat sätt av detta dåd, är människor. Människor som kanske hade svenska pass, kanske också såg sig som svenska personer. Det var människor och förstås ett par handelsverksamheter som drabbades. Det var dock inte Sverige som attackerades. Det var inte svenska staten som attackerades. Det var inte ett folk som attackerades. Inte heller en frivillig gemenskap som gladeligen upprätthålls av alla dess deltagare. Det var människor som attackerades av en högst troligt auktoritär idiot, som, liksom så många andra religiöst och ideologiskt övertygade individer runtom i världen, ersatt begreppet människoliv med otrogna eller fiender. Obeväpnade och helt aningslösa otrogna eller fiender... visst går det att resonera som att de flesta välbärgade nordbor skulle förtjäna en kula i knät eller åtminstone att byta plats med personer på den södra delen av halvklotet, men en massaker som denna är svår att argumentera för, utan fascistiska argument.

Den/de som attackerade har säkert vunnit något på detta, om du skulle fråga dem. Oklart vad men det är svårt att tänka sig att någon skulle genomföra en aktion som denna utan att se en vinst i det. Må det vara en föreställning om något paradis, pengar, av övertygelse eller respekt av något slag. Organisationer som IS, oavsett om de har varit inblandade eller inte, stärker förstås sitt terrorkapital och har en vinst i det. De som dock gång på gång verkar vinna mest på en attack som denna är nationalstaterna. De idéer som starkast upprätthåller staten och dess makt i våra liv; idén om ett folk, nationalism, idén om staten som medlare mellan oss människor, och idén om statens våldsmonopol; de eldas på och påståenden som statsministerns häromdagen, tjänar till inget annat än statens makt och inflytande över våra liv.

En kan förstås fastna vid ytligare diskussioner, som att attentat som dessa gynnar fascistiska och rasistiska krafter. Att det leder till en hårdare flyktingpolitik och hårdare gränskontroller. Men jag vill ändå gå djupare och påstå att situationer som denna, som ofta orsakar kollektiva trauman, spelar en viktig roll i det psykologiska spelet mellan staten och alla de individer de försöker kontrollera. Den traumatiska händelsen ägs väldigt snart av staten som på samma gång tar på sig offer-rollen, som den tar på sig rollen av ”den som fixar” situationen. Det är den som har attackerats, det är den som ska läka sina sår och det är till slut också den som ska hämnas på den eller de som har attackerat. I stunder av rädsla, trauma eller chock, så har ord som gemenskap, säkerhet eller styrka en stor påverkan på de flesta av oss, oavsett vem som säger de orden eller hur de definieras. Det går att se alltför ofta, hur t.ex. människor som i vardagen behandlas som skit av snuten, chockas eller traumatiseras, och plötsligt känner sig trygga när robocop-liknande gestalter patrullerar gatan med automatvapen. När kungen klämde ur sig att ”Polis, sjukvård och räddningstjänst har gjort ett fantastiskt bra arbete för att minimera skadorna. Nu är det viktigt att de får arbeta vidare i lugn och ro,” så var det svårt att inte tänka på vad det betyder när snuten ”får arbeta vidare i lugn och ro.” I sin jakt på papperslösa, egendomslösa och andra som inte passar in i detta ”trygga och fredliga land”. En starkare svensk gemenskap, vilket i ärlighetens namn bara kan betyda en starkare svensk stat, skulle innebära att det ynka utrymme som finns för det icke-svenska, det icke-kontrollerade, det frihetliga eller det galna, vilda, normbrytande och samhällsfrånvända, skulle krympa ännu mer och det är frågan om det ens är möjligt.

Det finns ytterligare många aspekter när det kommer till statens roll i terrorsammanhang, i synnerhet intressanta för oss som önskar dansa på ruinerna av detta samhälle, men jag kommer att begränsa det i denna text till ett par frågeställning och det är följande:

Vill jag tillhöra en påstådd gemenskap, som igår ska ha attackerats, när denna gemenskap är samma gemenskap som tvingar mig till lönearbete, till olika uppförandekoder, till att betala hyra, skatt, avgifter och försäkringar? En gemenskap där vita män står högst upp på maktstegen och ständigt sparkar på alla som närmar sig deras plats? Vill jag se mig själv som en del av en gemenskap som upprätthålls av att andra tvingas slava under mycket värre förhållanden än mina arbetsförhållanden, av att jorden förstörs med ett grönt certifikat..? Vill jag vara en del av en gemenskap, i vilken jag måste ge upp mitt självbestämmande, min möjlighet till självförverkligande, mitt eget våldskapital och min egen konfliktlösningskapacitet?

Avslutningsvis, så är denna text inte på något sätt ett fördömande av all den sjukvård och det emotionella stöd som olika personer har gett. Problemet ligger inte i att människor tar hand om varandra och stöttar varandra, utan det ligger i att staten tar på sig äran och claimar dessa handlingar för sig. Kallar dem ”svenska” eller sätter dem i ett sammanhang som de (alla som tror på, utgör eller tjänar staten, kapitalism och patriarkala strukturer) gynnas av. Vi har alla nog med kapacitet att stötta varandra, försvara varandra, läka sår och hämnas om vi blir attackerade, som individer och som olika informella gemenskaper.

Staten kan kort och gott dra åt helvete med alla sina snutar, åklagare, domare, tjänstepersoner, politiker, militärer och andra viktigpettrar. Åt helvete kan också alla andra terrorister dra, som försöker utöva makt genom skräck och terror.

CSAOTU - Counter State-and-Other-Terrorism Unit