Likudpolitiker har efterfrågat kärnvapenattacker såväl som en ny Nakba. Israels president Issac Herzog har avfärdat åtskillnaden mellan civila och kombattanter och istället hävdat att ”det finns en hel nation därborta som bär ansvaret”. Företrädare för de israeliska väpnade styrkorna har sagt rakt ut att deras mål är ”förstörelse, inte precision”. Under tiden har Israel utsatt det 365 kvadratkilometer stora området för oavbrutet bombardemang. Det har släppts lika många bomber mot dess 2,3 miljoner invånare som Förenta Staterna använde i Afghanistan under ett helt år, då deras mordiska invasion var som mest intensiv. Sjukhus, moskéer, skolor och hem – samtliga bedöms som lämpliga militära mål. Åtminstone 2750 människor har dött hittills [16 oktober], över en miljon har tvingats bort från sina hem, nästan tio tusen är skadade.
Hälften av Gazas invånare blev tillsagda att förflytta sig till den södra delen av remsan via militärt godkända ”säkra vägar”. Israel bombade sedan dessa vägar medan människor gjorde som de blivit tillsagda. Många andra palestinier har vägrat följa ordern. De vet bättre än någon att det här är ett simpelt försök till etnisk rensning. Nästan 80% av Gazas invånare är flyktingar, de tvingades bort från sina hemtrakter 1948 och deras koloniala herrar har förvägrat dem rätt att återvända sedan dess. I södra Gaza är situationen också mycket allvarlig, till följd av fortsatt bombardemang, brist på vatten, mat och elektricitet, och det ständiga inflödet av nyanlända. Israel fortsätter att neka tillträde för humanitärt bistånd genom gränskorsningen vid Rafah, som också utsatts för flera flyganfall.
Företrädare för Israel, inklusive Netanyahu, har sagt att detta ”bara är början”. Trehundratusen soldater samlas nära Gaza och inväntar order om att inleda en markoffensiv som enligt vad som sägs kan komma att pågå i månader. Följderna vad gäller död och förstörelse går knappt att föreställa sig. Det finns en stor sannolikhet att hela norra Gaza kommer att raseras helt, så att enklavens invånare trängs ihop på en ännu mindre yta – där de har att välja mellan döden, outhärdlig fångenskap eller exil. Israel rättfärdigar denna urskiljningslösa blodspillan med att 1300 israeler dödades under dagarna som följde den palestinska utbrytningen den 7 oktober, och med att Hamas måste förhindras från att genomföra nya operationer. De pågående angreppen bör först och främst förstås som ett svar på den politiska förödmjukelse som man utsattes för av den mest isolerade delen av den palestinska befolkningen.
Efter arton års belägring via land, luft och vatten, då Israels uttalade linje har varit att ”sätta palestinierna på en bantningskur, men inte svälta ihjäl dem” genom att allvarligt begränsa tillgången till mat, samtidigt som man regelbundet ”klippt gräset” – det vill säga genomfört vågor av mord och militära angrepp – så lyckades palestinier i Gaza till slut att riva stängslet som hållit dem fångna. Bara genom att göra det så satte de Netanyahus och hans koalitions politiska framtid i fara, såväl som normaliseringsprocessen som pågått mellan Israel och regionens mest autokratiska och repressiva regimer. Dessutom spräckte de den israeliska illusionen om allsmäktighet. De gjorde dess sårbarhet synlig för hela världen – och framförallt för alla palestinier. Vedergällningen kommer nu att genomföras med alla tillgängliga medel – inklusive tvångsförflyttningar eller ren utplåning.
Frågan som vi i Väst står inför är hur vi kan bidra till att stoppa det förestående folkmordet. Våra styrande politiker har klargjort att de tänker låta Israel genomföra sina planer, med hänvisning till landets ”rätt att försvara sig självt” genom att mattbomba civilbefolkning. Förenta Staterna och Storbritannien har skickat krigsskepp för att visa sitt ovillkorliga stöd. Ursula von der Leyen reste till Tel Aviv för att ge Netanyahu EU:s stöd. Keir Starmer insisterade på att Israel har full rätt att stänga av livsviktiga förnödenheter för alla som lever under blockaden. Samtidigt har våra regeringar gjort sitt yttersta för att förhindra palestinska solidaritetsrörelser på hemmaplan: Frankrike har förbjudit pro-palestinska demonstrationer helt, Berlin följde efter, och Storbritannien överväger att göra detsamma. Detta är förstås i linje med försöken att kriminalisera solidaritet med Palestina och bojkott av Israel som pågått i åratal, med förevändningen att ”motverka terrorism” eller ”bekämpa antisemitism”. Varför är politikerklassen så dedikerad när det gäller att undertrycka kritik av apartheidregimen? Svaret är uppenbart. Väststater stödjer Israel för att behålla sitt inflytande över en avgörande punkt i världshandeln. Att utmana den makten kan inte tillåtas, eftersom varje försök att hålla Israel ansvarigt för sina förbrytelser per definition är ett försök att hålla våra egna stater ansvariga för deras inblandning i dem. Våra politiska ledare är inte bara beredda att låta Israel jämna Gaza med marken; de förser dem med diplomatiskt skydd och militär utrustning.
Det som därmed står mellan Gaza och folkmord är politiskt tryck – en internationalistisk rörelse vars mål är att tvinga regeringar i väst att backa och hålla tillbaka det Israeliska dödsmaskineriet. Föra helgen såg vi de första skymtarna av denna rörelse i sin nuvarande fas. Över hela planeten tog sig hundratusentals – kanske miljoner – ut på gatorna. Sanaa, Bagdad, Rabat och Amman fylldes med demonstranter så långt ögat nådde. Detta får regionens härskare att svettas, då de ser en risk att befolkningarnas krav på palestiniernas befrielse också öppnar för krav på deras egna. I London, Amsterdam, Paris och Berlin, i New York, Bryssel och Rom, i Kapstaden, Tunis och Nairobi, i Sydney och Santiago, gick folk ut på gatorna och krävde ett stopp på massakern, slut på belägringen, och ett fritt Palestina.
Allt detta var enastående – men det kommer inte att vara tillräckligt. I Förenta Staterna har aktivister riktat in sig på centrala politikers kontor, där man genomfört protester och sit-ins med krav på att de drar tillbaka sitt stöd för Israel och agerar för att få slut på angreppen. Att märka ut politiker på detta sätt kommer att vara en viktig taktik under de kommande dagarna och veckorna. Solidaritetsrörelsernas historia visar också andra metoder som kan vara effektiva. I Storbritannien har Palestine Action ägnat åratal åt att ge sig på vapenfabriker för att stoppa produktion av vapen som används mot palestinier. Hamnarbetare i Italien, Sydafrika och Förenta Staterna har vägrat hantera israelisk last under tidigare militära angrepp på Gaza, vilket stört flödet av varor och vapen till landet. Under vintern 2008-9, då Israel genomförde sitt första större angrepp på remsan efter att blockaden införts tre år tidigare, ockuperade studenter runtom i Storbritannien universitetsbyggnader med krav på att universiteten skulle visa konkret solidaritet med palestinierna och att regeringen skulle bryta de diplomatiska banden. De använde de ockuperade utrymmena till att genomföra föreläsningar, diskussioner och debatter. När repressionen mot den palestinska solidaritetsrörelsen nu tilltar skulle sådana utrymmen återigen kunna spela en viktig roll i att möjliggöra organisering underifrån.
Det är upp till aktivister att själva avgöra vilka metoder som lämpar sig bäst för deras lokala och nationella kontexter. Men överallt gäller att det är omöjligt att återgå till business as usual. Vi har en gemensam skyldighet att öka trycket på våra regeringar, och på själva Israel, för att stoppa folkmordet och massförflyttningen. I Storbritannien har flera fackföreningar uttryckt stöd för demonstrationen förra helgen och oro för situationen i Gaza. Kan sådan oro bli till meningsfull handling? Kan fackföreningsaktiva gå från att göra stöduttalanden till att genomföra stridsåtgärder? Om universitetsanställda och lärare, hamnarbetare och tågförare – för att bara nämna några av de som deltog i demonstrationen i London – skulle kunna organisera strejker med krav på att regeringen byter inställning och stoppar det pågående massmordet, då skulle brittiska politiker inte ha politiskt utrymme att ge Israel carte blanche.
Idag har palestinska fackföreningar bett fackligt aktiva runtom i
världen att visa sin solidaritet genom att vägra fortsätta förse Israel
med militär utrustning. De har bett arbetare i berörda sektorer att göra
följande:
1. Vägra bygg vapen avsedda för Israel.
2. Vägra transportera vapen till Israel.
3. Skriv motioner i sina fackförbund om detta.
4.
Agera mot medskyldiga företag som är inblandade i Israels brutala och
olagliga belägring, särskilt om de har avtal med era arbetsgivare.
5. Sätt tryck på regeringar att avbryta all militär handel med Israel och, i Förenta Staterna, allt militärt bistånd.
Dessa krav måste nu föras ut på arbetsplatser och i fackföreningar runtom i väst, där de kan nå viktiga allierade i de redan existerande kampanjerna mot vapenhandel. De fjärde och femte punkterna är inte begränsade till vissa sektorer, och kan tillämpas brett i arbetarrörelserna.
Uppgiften framför oss står klar. Folkmord, etnisk rensning och en andra Nakba är inte oundvikligt. Det kan förhindras. Våra regeringar har än så länge vägrat att göra några invändningar, så låt oss göra klart för dem vad deras medlöperi kommer att kosta.
Ursprungligen publicerad i New Left Reviews blogg Sidecar 2023-10-16.
Sai Englert
Länk: https://tidningenbrand.se/2023/10/18/forestaende-folkmord/
Feed