En icke-våldspraktiserande massaktion mot det kapitalistiska systemet vilket som vår värld mot en ekologisk kollaps.
Årets upplaga ockuperade under ett dygn en av världens största
kolgruvor, blockerade järnvägen mellan gruvan och kraftverket i över två
dygn samt nästan lika länge järnbanan till ytterligare en gigantisk
gruva!
Även om aktionen inte brukar våld varken mot människor eller
materiell, så saknar den inte militanta inslag. Genom bestämda och
kompromisslösa handlingar praktiserade massorna betydelsefull makt mot
polisen, som inte hade mycket att sätta emot våra armkrokar flexibilitet
och rörlighet.
Man kan på sätt och vis säga att massan ändå brukade ett visst våld. Men
istället för sabotage och slag så var det genom att vi var så många och
att vi höll linjerna och agerade i enhet som gjorde att vi kunde bryta
genom polislinjerna, ta oss ifrån polisen, och själva bestämma hur vi
skulle röra oss. Genom aktionens enorma antal deltagare kan polislinjer
belastas till den grad att aktivisterna kan flyta igenom dem medans
snutarna bara kan se på. Genom trycket från den enorma massan kan
polisblockader även tryckas igenom rakt på.
I sin helhet erbjuder en aktion som denna det första steget in i militant aktivism för många deltagare.
Deltagarna får för det första lära sig hur tillfredsställande
direktaktion kan vara och hur mycket makt massan besitter. Aktivisterna
får även känna på frihetskänslan du känner när du kan bryta mot lagen
och gå fri från konsekvenser, samt den energi och det hopp det ger att
göra detta för ett politiskt ändamål, och för en gångs skull faktiskt
vinna.
Många lär sig också genom erfarenheten att polisen verkligen är en
fiende, att gå från att se dem som vänner eller beskyddare till att
avmaskera dem och se dem i klart ljus som de kapitalets legoknektar och
förtryckens försvarare de verkligen är. Den ihärdighet, den den absurda
nivå av “följa order och lyda” och det våld de är är beredda att ge med
pepparspray, batonger, vattenkanoner, etc. etc., allt för att beskydda
kapitalet. Vi önskar att Ende Gelände gjorde upp med föreställningen som
förespråkas i aktionskonensus om att “polisen inte är vår fiende”.
Polisen är alltid vår fiende, även om inte de är våran huvudfiende,
fokus, mål, då vi gör aktioner som drar sig från konfrontationer med
polisen.
Det är i och för sig begripligt att ha en strategi som bygger på att strikt och konsekvens freda polisen från fysiskt våld, eftersom det rätt utnyttjat kan förneka polisen möjligheten att hitta på ursäkter för att eskalera. Det gör att aktionen kan genomföras på ett sådant sätt som utnyttjar den obeväpnade massan så effektivt som möjligt, ger en fördelaktig utgångsposition i propagandakriget, och möjliggör för aktionen att växa från år till år genom att locka människor som inte är bekväma med fysiskt våld. På så sätt undviker man att snuten eskalerar så att farliga situationer uppstår.
Att påstå något annat än att snuten är vår fiende är hyckleri. Visst
kan det gå att komma överens med partisanen om att det i teorin är
ockupationsmaktens generaler och politiker som är de mest föraktvärda
fienderna. Men att försöka övertyga partisanen att soldaterna i
pansarvagnen som rullar mot den eller att piloten som sarinbombar dess
gömställe inte i praktiken är fiender är dömt att inte vinna mycket
framgång.
Det som är uppenbart för alla som deltar i Ende Gelände är att snuten är
det överlägset största hindret att överkomma för att framgångsrikt
genomföra aktionen.
Det är polisen som blockerar vägen för oss, det är polisen som slår oss
med batonger, som gör kavallerichocker, sprayar pepparspray, skjuter
vattenkanoner, håller folk utan toa, mat och vatten; bär iväg våra
kamrater och håller folk inlåsta efteråt. Visst det finns helt
definitivt ett gäng bolagsdirektörer, polischefer och politiker som bär
mer ansvar för allt det vi riktar oss mot än den enskilde snuten. Men
att påstå att snutarna på marken inte är våra fiender är att förolämpa
alla de som blir slagna, pepparsprayade, nedridna och inlåsta.
Och det är dessutom att påstå att ”jag följde bara order” kan vara en godtagbar ursäkt för hur vidriga handlingar som helst.
Framöver måste vi fortsätta bygga en militant autonom rörelse som är
bestämd i att utkräva makt och inflytande i samhället, bara så kan vi
vinna. För klassen, för revolutionen och för klimatet!
Kamp mot staten, snuten och kapitalet!
SUF Lund
Feed