Om mindre än en månad ska vi medborgare få delta i demokratins mest grandiosa ritual: riksdagsvalet. Detta spektakel präglas av en intensiv marknadsföring kampanj för vilka som ska få äran att bestämma över våra livsvillkor de kommande fyra åren. Som alla spektakel är valet i grunden en distraktion; frågorna som diskuteras är förutbestämda och gränsen dras tydligt för vilka ämnen som får komma på tal.
Medans dessa företeelser är historiskt konsekventa och sträcker sig långt tillbaka i tiden, så sticker årets val ut på ett intressant sätt: att själva ordet “demokrati” har fått en särskild tyngd som det tidigare har saknat. “Demokrati” har visserligen kastats runt sedan urminnes tid av diverse politiska kandidater som en retorisk gest för att försäkra legitimiteten hos deras åsikter. Att beskriva något som demokratiskt har numera blivit ett slags paraplybegrepp för att beskriva allt som är bra och önskvärt i ett samhälle oavsett vilka intentioner det faktiskt innehåller.
År 2018 har det dock blivit vanligare för samtliga sidor av det politiska spektrumet att använda detta redan relativiserat slagord för att rikta kritik mot varandra i andra, ännu mer innehållslösa sammanhang. Förvirringen når sin kulmen när vi hör folk kräva införandet av “äkta” eller “direkt” demokrati (återigen från samtliga ideologiska hörn.) Att ordet demokrati har spårat ur i dessa olika förgreningar på metanivå ger anledning att kritisk granska dess egentliga innebörd (eller tomhet) eftersom denna utveckling insinuerar att demokratin är, eller kan vara, oäkta eller indirekt.
Vi hör grupper som Sverigedemokraterna och Alternativ För Sverige åberopa den heliga demokratin när de kritiserar deras motståndarens taktik, som när vänsteraktivister demonstrerar genom att störa eller stänga ner högerns tal och manifestationer, riva ner valaffischer osv. När Jimmie Åkesson fick en paj slängd i ansiktet på honom var det just det “odemokratiska” i handlingen som fick starkast kritik. Budskapet som högern formulerar i dessa fall kan sammanfattas som: era taktik är illegitima och förkastliga därför att de inte tillhör de etablerade, reglerade kanaler för motstånd inom demokratins föreskrivna riktlinjer.
Ironin i att högerextrema grupper skulle välja ett sådant vokabulär är svårt att missa; att använda ett ord som (åtminstone teoretiskt) står för alla människors lika värde och egalitära relationer för att främja nationalistiska agendor och identitarism tycks vara ytterst motsägelsefullt. Däremot är det taktiskt sett helt förståeligt- genom att säkra sina positioner inom det demokratiska ramverket så motverkar de att deras image ska associeras med extrema eller marginella åsikter.
Vågen av försök på senare år att förbjuda eller begränsa extremhögerns rätt att hålla tal och manifestera har lett till en hetsig debatt kring det fria ordet och var dess gränser går. Detta har i sin tur gett möjligheten för högern att identifiera sig inte bara som offer för liberal reglering, men även som demokratins äkta försvarare; det är ett moment där tolkningen av demokrati och dess garantier dras till sin yttersta gräns, och ett delvis lyckat försök att “nedmontera mästarens hus med mästarens verktyg.”
Detta för oss direkt till en annan variant av samma fenomen, fast från vänsterns sida. Vänsterns kritik mot högern formuleras ofta utifrån hur odemokratiska de är pga deras diskriminerande och inte sällan våldsamma agendor. Även om denna kritik inte nödvändigtvis är objektivt fel (och gör sig definitivt inte skyldig till samma skamlöst hyckleri som i högerns fall) så missar den ändå en viktig poäng. Om det liberaldemokratiska samhället har så snabbt och effektivt släppt in grupper som SD, AFS och (i mindre grad) NMR i sin sfär, varifrån kommer vänsterns iver att försvara det? Kan det finnas kopplingar mellan upplösningen av ordet demokrati och att den demokratiska ordningen själv befinner sig i krisläge?
Hittills har vänsterns tendens varit att måla upp högerextrema som undantagsfall- tillfälliga defekt i en annars välmående samhällsordning som råkade tillåta deras existens. Det har talats alltför lite om möjligheten att högerextrema är istället produkter av en sådan ordning. Denna förklaring är dock svårt att svälja för vänstern eftersom den bär med sig den traumatiska insikten att de själva är delvis medskyldiga för högerns återkomst.
I och med att vänstern i sin nuvarande form är också en produkt av samma liberaldemokratiska system, med samma reglerande tendenser och fokus på identitetspolitik och symbolhandling, så reproduceras det systemet tillsammans med förutsättningarna som bäddar för en växande fascism. I Walter Benjamins ord, “varje fascism är ett index av en misslyckad revolution.” Visst är all antifascistisk aktion självförsvar; men om de senaste årens högervindar har lärt oss något är det att om det självförsvaret sker inom den liberala demokratins rättighetsbaserat ramverk (genom att rösta eller lagstifta bort våra motståndaren) är den i bästa fall impotent och i värsta fall åstadkommer motsatt effekt. Detta tyder på att kampen mot fascism och kampen mot den liberala demokratin är oupplösligt kopplade till varandra.
Låt oss tala om detta i mer konkreta termer. Den kapitalistiska, nyliberala demokratin har producerat, i Antonio Negris ord, “rikedom och makt för några, misär och disciplin för massorna.” Missnöjet som högern spelar på är mycket riktigt, om än felriktat. Vi vet att vi lever i ett ohållbart system som börjar visa sina likfläckar i form av finanskriser, nykoloniala krig, högst osäkra arbetsförhållanden och högerextremism.
Tyvärr har högern lyckats locka till sig nya anhängare genom att formulera sina svar och lösningar på detta missnöje, och att implementera dessa i utbredda sociala rörelser. Under tiden har den liberala vänstern främst ägnat sig åt att försvara och fetischera demokratiska värderingar med abstrakta rop efter jämställdhet, tolerans och andra diffusa slagord i ett försök att fastcementera status quon. Mer radikala, populistiska vänstergrupper (mer i södra Europa) har ställt krav på att införa reformer för omdistribuering utan större framgång, men har åtminstone börjat ett samtal om mer grundläggande, ekonomiska problem. Demokratin har i vilket fall inte levererat någon märkbar förändring.
För vi som inte vill att livet ska karaktäriseras av systematisk utnyttjande, synliga och osynliga gränser som delar upp människor i intrikata hierarkier, utan av emancipatoriska och autonoma förhållanden, borde vi ägna oss åt en obarmhärtig kritik av alla förtryckande system (inklusive liberaldemokratin) och den roll som vi har hittills spelat i de. Istället för att peka fingret mot enskilda aktörer i det befintliga politiska ramverket borde vi överge alla former av sanslösa, disciplinära regimer. Om inte vi ska ramla in i samma fälla gång på gång måste vi vara heltids visionärer i vår kamp att producera nya verkligheter, med nya ordförråd för att kunna beskriva de.
Det enda vi kan fastställa här och nu är att dessa verkligheter ska vara mångfaldigande, utan att ett enda diffust ord som demokrati ska ensam kunna omfatta någon allmängiltig, påtvingad uppfattning om våra kollektiva värderingar och förmågor.
NoSetFuture
Feed