Det Insurrektionella Perspektivet 2

Vi formulerade, i Killing King Abacus och andras efterföljd, det insurrektionella perspektivet utifrån tre centrala principer: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig får övergå i medling, förhandling eller kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen ska bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen ska fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Vad detta i sin mest kärnfulla och konkreta mening innebär är detta: att ta och behålla initiativet. Det är det insurrektionella perspektivet i klasskampen.

Detta perspektiv måste sättas i sitt sammanhang. Det insurrektionella perspektivets utgångspunkt har alltid varit den aktiva minoriteten, i motsats till massan. Därför att ”relationen till massan kan inte utformas som något som ska överleva tidens gång, alltså inte bygga på evig tillväxt och försvar mot exploatörernas attacker. Relationen måste ha en mer reducerad och specifik form, en form som klart och tydligt bygger på attack, och inte på att agera som massans eftertrupp.” (Bonanno) Exploateringen och underordningen är ett maktförhållande i ständig förändring på flera plan – både med utgångspunkt från golvet och från övergripande sociala strukturer. Det är ett maktförhållande som bygger på hastighet, dvs. den som har initiativet har överhanden. Vår makt måste ständigt återerövras genom att ta och behålla initiativet. Denna permanenta konfliktualitetinnebär i sin tur att man måste vara beredd att ta snabba beslut och inte knyta upp sig till oflexibla strukturer. Självorganiseringen får därför en informell karaktär eftersom man aldrig kan förlita sig på utomstående; att vänta eller låta andra företräda innebär att initiativet förloras.¹ Affinitetsgruppen är det begrepp vi använder för dessa initiativbaserade, flexibla, och oftast helt informella och osynliga, sammanslutningar av beslutsamma och agerande personer. Affinitetsgruppen utgörs i praktiken av samtal, personliga band, ömsesidig förståelse, och revolutionär, praktisk, solidaritet. Affinitetsgruppen kan inte tillämpas på ett normativt sätt då den helt och hållet bygger på initiativ och inte kan vila på några opersonliga strukturer. Det är inte en organisationsform som tillämpas utan ett strategiskt perspektiv som praktiseras.²

Det insurrektionella perspektivet siktar på ett generaliserande av okontrollerbar klasskamp, dvs. kommunisering. Kommunisering innebär i praktiken inget annat än att människor tar makten över sina egna liv. Denna kommunisering är produktionen av kommunism; samtidiga men heterogena processer som strävar bortom kapitalet genom att upplösa dess logik och göra dess former för samvaro, interaktion och mening obsoleta. Vi kan emellertid i teorin se att kommuniseringen har två plan eller dimensioner: en intern och en extern.³ Den interna rörelsen är all den arbetsvägran och vägran av disciplin och kontroll som tar sig uttryck i allt från maskning, sabotage, strejk, kravaller, etc till migration, uppror, och revolutioner, och den externa dimensionen är de ytor där andra förhållanden än kapitalismens produceras, dvs. ”utsidor” till den kapitalistiska totaliteten. ”Det är de rum och utsidor som ger människor tillgång till framtida gemenskaper och kommande världar.” (Marcel) Relationen mellan dessa båda plan är intrikat. De är samverkande och dynamiska; det handlar varken om en enkel rörelse mot kommunism genom ”revolutionärers” eller organisationers ställföreträdande verksamhet, eller om en strikt åtskillnad där all inomkapitalistisk kamp bör förkastas därför att den saknar relation till produktionen av ”utsidor”. Problematiken i fråga nalkas bäst genom nykter analys av konkreta skeenden och utvecklad teoretiskt praktik; genom att helt enkelt ställa sig frågan ”var är vi på väg”?

Frågan om hur vi går från uppror till revolution handlar inte, utifrån detta perspektiv, om hur vi skaffar oss fler anhängare, organiserar större demonstrationer, tillkämpar oss mer rättigheter och högre lön, förvaltar mer av den samhälleliga produktionen, tar fler platser i riksdagen, utökar demokratin etc. Ett förverkligande av kommunismen genom en oåterkallelig kommuniseringsprocess har mycket att göra med möjligheten till samtidighet. Att uppnå samtidighet innebär att olika kamper ligger i fas, och därmed förstärker, varandra. Det medvetna deltagandet i kommuniseringen, det aktiva anropandet av en potentiell utsida, kallar vi, i de insurrektionella anarkisternas efterföljd, för projektualitet. Vi vill vidareutveckla detta perspektiv på klasskamp, kapital och kommunism genom att ge koncept som kommunisering, utsida, samtidighet och projektualitet en central plats. Detta är ingalunda några färdigutvecklade koncept. Det rör sig om teoretiska vägval och praktiska erfarenheter som kräver fortsatt analys. Batkogruppen arbetar ständigt med att vidareutveckla detta perspektiv på klasskamp, kapital och kommunism, med ambitionen att undvika fasta kategorier, etiketter eller förutsägbara ideologiska positioneringar.⁴

Noter

1. Det är emellertid viktigt att inte låsa sig vid en dikotomi mellan formell och informell organisering. Formen är alltid avhänging initiativförmågan. Formella strukturer kan stundtals nyttjas om det innebär att initiativet behålls. Det ska dessutom påpekas att även passivitet i sig kan vara sätt att behålla initiativet.

2. Se Kämpa tillsammans! Management för proletärer.

3. Denna kommuniseringstypologi hämtar vi från Marcels Angreppets och undandragandets kommunism, riff-raff 7. Se också Angrepp/Undandragande, riff-raff 8.

4. Detta är vi såklart inte ensamma om. Vi ämnar att fortgående introducera/presentera givande bidrag till denna diskussion i framtida publikationer.

Anarco