Den nya internationalismen måste byggas underifrån

Uttalande med anledning av internationella kvinnodagen och utvecklingen i Iran, 8 mars 2026

Sedan en vecka tillbaka har USA och Israel bombat Iran, och till följd av detta har över tusen personer dödats. Den tyranniska ledaren Khamenei och andra representanter för den fascistiska regimen är bland de döda, och för människor som outtröttligt kämpat för den iranska regimens fall, för sin rätt till självbestämmande och autonomi, följer en viss lättnad över detta faktum. Men när bomber inte diskriminerar mellan representanter för regimen och civilbefolkningen, och fortsätter regna över skolor, bostäder och offentliga platser, byts lättnaden ut mot rädsla och oro. Det blir då också uppenbart att vi behöver ställa frågan – kan krig, som förs av imperialistiska stater, vara en progressiv kraft? Hur kan vi förstå detta krig som utspelar sig?

Den kurdiska frihetsrörelsen beskriver de krig och konflikter som utkämpas mellan nationalstaterna i den globaliserade kapitalismens era som det tredje världskriget. Detta ses som en maktkamp mellan nationalstater inom det kapitalistiska systemet, med hegemoniska anspråk och strävan att bygga imperium, som syftar till att omstrukturera världsordningen. I detta världskrig försöker staterna försvaga konkurrerande krafter och samtidigt stärka sina egna positioner. Det finns inga tydliga frontlinjer eller något mål om en snabb militär seger. I stället handlar det om ett ständigt pågående krig där motsättningar och konflikter utspelar sig genom skiftande allianser. De krig som nationalstaterna i sin tur för mot folken som lever i dessa territorier erkänns inte.

Idag för kapitalismen en utdragen men kontinuerlig kamp för nya politiska konstellationer i enlighet med sina egna systemiska behov. När kapitalismen i Peking eller Moskva kolliderar med den från Tel-Aviv eller Washington återstår väpnad konflikt för att staterna ska kunna ta tillvara på sin egna intressen. Det rör sig dock i grunden om samma kapitalism och samma destruktiva krafter, fast med olika geopolitiska intressen som är väsensskilda från folkens. De strider, spänningar och konflikter som vi ser runt om i världen, från kriget i Ukraina till folkmordet i Palestina, är integrerade delar av detta tredje världskrig. Den utdragna konflikt som har pågått i decennier mellan USA-Israel och den iranska staten måste förstås i samma kontext: som en konflikt mellan rivaliserande hegemoniblock med imperialistiska ambitioner och som börjar nå ett militärt crescendo. I detta sammanhang måste vi som internationalister ställa oss frågan – vilken position bör vi inta och vilken roll har vi i detta tredje världskrig?

Om vi slänger en blick på de positioner som dominerar i den offentliga debatten såväl som internt inom vänstern, så är det lätt att få intrycket att det bara finns två alternativ till ”frihet”, nämligen att vi behöver ta en av respektive nationalstaters sida. Men det finns ett tredje alternativ: det gräsrotsförankrade alternativet som går bortom nationalstatsparadigmet, vilket i den offentliga diskursen undermineras medvetet. Utvecklingen i Iran formuleras uteslutande som en konflikt mellan nationalstater där folken och de direktdemokratiska, antipatriarkala och socialistiska krafterna förblir passiva åskådare, dömda att acceptera vilket öde staterna än påtvingar dem. I en sådan värld, där politik enbart formuleras som något som är i staternas händer, finns ingen frihet att vinna.

När gräsrotsrörelser – som genomsyras av en antiimperialistisk och antipatriarkal analys – i stället möts för att praktisera politik och organisera sitt självförsvar, ser vi dock ett helt annat resultat. Det revolutionära projekt som organiserades i Rojava i norra Syrien visar att en alternativ, tredje väg inte bara är möjlig utan också en nödvändig väg ut ur sprickorna i staternas hegemonikrig.

När den syriska revolutionen kapades av stormakterna, och Syrien förvandlades till en arena för krig där hegemoniska stater såsom USA, Ryssland, Turkiet och gulfstaterna försökte omforma landet utifrån sina egna geopolitiska intressen, valde folken i Rojava en tredje väg. Man tog själv kontroll över samhällets institutioner och började organisera någonting nytt: Ett samhällsprojekt med kvinnors frigörelse, direktdemokrati och ekologi i centrum. Det var folken som organiserade sina liv efter sina behov, snarare än att låta nationalstaternas kamp om makt bestämma. Dessa gräsrotsinstitutioner visade sig vara så effektiva i kampen mot den fascistiska rörelsen Daesh att stormakterna inte heller kunde ignorera självstyret längre utan förlitade sig på dem i kampen mot Daesh.

I decennier har folk- och politiska grupper i Iran, vars existens står i motsats till de villkor som den iranska regimen satt upp, organiserat sig själva för sin frigörelse. I de överfulla fängelserna möter vi människor som år efter år försökt att tillsammans ta tillbaka det som borde vara deras. The Kurdistan Free Life Party, PJAK, har kallat på folken i Rojhelat, östra Kurdistan, att organisera sig efter sina behov utifrån principerna som praktiseras i det revolutionära projektet Rojava: direktdemokratiskt och med kvinnors frigörelse som en grundpelare för frihet. Med budskapet ”Vi kan visa att vi inte behöver staten och dess insitutioner, och att vårt samhälle är kapabelt till självstyre”, uppmanar PJAK folken i östra Kurdistan, särskilt kvinnor och unga, att organisera sig i självstyrande kommittéer och att höja det politiska och moraliska samhällets självförsvarsförmåga. För den som är sökande efter svar på hur vi kan ta oss ur den pågående systemkrisen kan den därför leta i samhällena, och särskilt i fängelserna, i östra Kurdistan, Balouchestan och Iran.

Mot denna bakgrund blir internationalistens roll tydlig. Det behövs en internationalism som solidariserar sig med de direktdemokratiska och antipatriarkala krafter som växer fram bland folken, bland gräsrötterna i Iran och världen över, och inte med nationalstaterna. Internationalistens uppgift är att rikta sin kraft mot de grupper som försöker bygga demokratiska strukturer bortom nationalstaternas patriarkala, kapitalistiska och militariserade logik. Det behövs en internationalism som inte låter sig fångas i det inbillade valet mellan hegemoniska block där politiker försöker tvinga folk att välja sida som om det vore en fotbollsmatch. Det vi behöver är en stark rörelse som praktiskt solidariserar sig med och stöttar det tredje alternativ som underifrån organiserar samhället utifrån principen ”Jin, Jîyan, Azadî” – Kvinna, Liv, Frihet.

Rojavakommittéerna