Demokratisering av arbetsplatserna är en diskussionsstartare, inte en helhetslösning som får plats i en kort mening. Den här kritiken tar ett delmoment och ”misstar” det för helheten. Ingen tror väl att det är genom att enbart och snävt verka för en demokratisering av arbetsplatserna som staten och kapitalet kan besegras. Men demokratiska arbetsplatser är likväl en approximation av det som eftersträvas, en aspekt av ett statslöst postkapitalistiskt samhälle, ett delresultat av en bredare mångfacetterad kamp.

Att Marx alltid förvanskade Proudhon är en diskussion för en annan gång, men det där satircitatet är ett slående exempel på ett komplett feltänk från Marx sida. Att avstå från parlamentarismen är inte jämförbart med att avstå från konflikt på arbetsplatsen (eller politisk kamp i allmänhet). Parlamentarismen är den politiska reproduktionen av staten och kapitalet, dess säkerhetsventil. Att delta i denna i tron att en kan förändra systemet, är ungefär som att bli ledare för företag i tron att en kan störta kapitalismen – precis den poäng artikeln försöker göra här.

För precis som företag och kapitalister inte agerar fritt i ett vakuum, utan måste förhålla sig till kapitalismens övergripande dynamik, så är parlamenten utsatta av en rad institutionella påtryckningar och begränsningar. De som leder företag dansar efter systemets ekonomiska pipa, de som deltar i parlamentarismen dansar efter dess politiska dito.

Så istället för att försöka förändra dessa system genom att verka enligt dess spelregler föredrar anarkister direkt självorganisering i motstånd mot dem. Men där den demokratiska arbetsplatsen ändå i någon mån är en komponent i det vi eftersträvar, så har parlamentarismen ingen plats varken i det fria samhället eller som instrument för att nå det. Det är en alienerad och vilseledande form av politik, en kontraproduktiv återvändsgränd, och anarkister föredrar därmed att föra politik där den finns på riktigt: I alla aspekter av vår vardag.

"Men demokratiska arbetsplatser är likväl en approximation av det som eftersträvas, en aspekt av ett statslöst postkapitalistiskt samhälle, ett delresultat av en bredare mångfacetterad kamp."

Det är dock ingen aspekt av post-kapitalismen, eller det som eftersträvas. Kommunismen är det fulla krossandet av ekonomin och proletariatet. Den som upprätthåller att arbete, arbetsplatser, demokrati eller något annat kapitalistiskt element ska finnas kvar efter dess negerande är knappast en kommunist. Jag tänker citera Camatte ur Dialouge With Bordiga,

"Bordiga rejected the anarchosyndicalist current because it broke with proletarian internationalism by engaging in the glorification of the proletariat as producer, by obscuring the profound reality of capital (the production of surplus value) and by proclaiming the absolute primacy of action over theory"

---
"Att Marx alltid förvanskade Proudhon är en diskussion för en annan gång, men det där satircitatet är ett slående exempel på ett komplett feltänk från Marx sida. Att avstå från parlamentarismen är inte jämförbart med att avstå från konflikt på arbetsplatsen (eller politisk kamp i allmänhet). Parlamentarismen är den politiska reproduktionen av staten och kapitalet, dess säkerhetsventil. Att delta i denna i tron att en kan förändra systemet, är ungefär som att bli ledare för företag i tron att en kan störta kapitalismen – precis den poäng artikeln försöker göra här."

Marx skrev texten efter att Proudhon hade fördömt en strejk, det var Proudhon som ställde upp i val. För övrigt är Marx(och senare Lenin om parlamentarism) att en inte ska avsäga en taktik baserat på ideal eller vad som låter mysigare, utan baserat på hur det kan användas. På Marx tid och i Ryssland fanns det en viss mängd värde i att använda parlamentarism som verktyg i kampen men det gör det inte nu. Dock ska inte heller parti som utför politisk kamp entydigt ses som parlamentariskt.

"För precis som företag och kapitalister inte agerar fritt i ett vakuum, utan måste förhålla sig till kapitalismens övergripande dynamik, så är parlamenten utsatta av en rad institutionella påtryckningar och begränsningar. De som leder företag dansar efter systemets ekonomiska pipa, de som deltar i parlamentarismen dansar efter dess politiska dito."

Ingen tvekan, helt rätt! Men våran slutsats måste komma från analysen av hur effektivt det är att använda, inte bara på ideal.

"Så istället för att försöka förändra dessa system genom att verka enligt dess spelregler föredrar anarkister direkt självorganisering i motstånd mot dem. Men där den demokratiska arbetsplatsen ändå i någon mån är en komponent i det vi eftersträvar, så har parlamentarismen ingen plats varken i det fria samhället eller som instrument för att nå det. Det är en alienerad och vilseledande form av politik, en kontraproduktiv återvändsgränd, och anarkister föredrar därmed att föra politik där den finns på riktigt: I alla aspekter av vår vardag."

Som du kan se i andra texter vi skrivet(speciellt den om studiecirklar) har vi starkt gått emot aktivism och folk som lägger politiken utanför vardagen. Sen förstår jag inte hur att proletärer organiserar sig till ett politiskt parti för att kämpa och utvecklas genom kampen inte kan räknas som "självorganisering".