Texten har översatts från artikeln som publicerats på Act for Freedoms hemsida den sjätte december:
Actforfree mottog följande: På kvällen den fjärde december attackerade vi polisens gränskontroll i Exarchia på Voulgaroktonougatan. När de såg oss komma med slagträn och brinnande flaskor utbröt panik och de sprang ropande på hjälp. Våra slag slog rädsla i deras hjärtan och slagträn i deras huvuden, eld slukade minst två poliser och minst en patrullbil brändes. Vi jagade dem och såg till att det blev en natt som sent ska falla i glömska. Vi stal även en del av deras utrustning (batonger, sköldar och hjälmar). När vi lämnade platsen hade gatans karaktär förändrats från en tyst förortsgata med kontrollstation till ett slagfält, en segerplats. Även de kan blöda och vi kan få dem att göra det.
Samma natt rapporterade staten och dess pladdrande strupar om att en mild attack som inte var något utöver det vanliga hade ägt rum, utan skador eller förstörelse. De dolde aktionen istället för att publicera den som repressionspropaganda, då aktionen var en framgång och ett statuerande exempel. När vi slår dem och vinner, gör de sitt bästa för att hemlighålla, genom omöjligförklarande, att de är människor, att de också har svagheter. De försöker också tysta ner aktionen med anledning av tioårsjubileet av mordet på Alexis, som ett sätt att dämpa vårt momentum och isolera aktionen. Om de inte kan ändra vår segers verklighet, försöker de ändra på berättelsen. De må tro att de kan undvika deras världs förfall genom tystnad men det är inget mindre än ett uttryck för dess kollaps. Vi är här för att rista i deras gravsten.
Staten anklagar oss också för att vara maffia. Det är ett led i SYRIZA:s kontinuerliga program för att kriminalisera uppror i ett försök att isolera och mystifiera vårt direkta svar på statlig och ekonomisk krigföring. Detta går även att iaktta inuti rörelsen, bland de som kollaborerar med staten, skjuter kravallerna ifrån sig och rörelsen samt kallar oss för själviska huliganer.
Rörelsens golare som försöker främmandegöra våra passioner, önskningar och revolutionära strategi inför oss själva, öppnar därmed bakdörren för repressionen.
Tio år efter mordet på vår kamrat och den efterföljande revolten fortsätter vi att slåss hämndlystet och kärleksfullt, för vår kamp skapar medan den förstör. 2008, vår attack igår och allt däremellan har inte varit tillräckligt. I dessa rämnande ögonblick upplever vi extasen av vår kollektiva kraft, kraften att förändra våra gator, våra liv och vår värld. Det enda vi kan beklaga är att vi inte gjort tillräckligt. Det är detta ögonblick som förändrar världen: planeringen då våra idéer flödade fulla med fantasi, till ögonblicken precis innan det händer, ängslan, upphetsningen och ledan, till lugnet och skönheten i aktionens nu, till reflektionen och projektionen efteråt, där vi kände att nästa steg skulle ha varit alltet. Vi måste fortsätta till vi når anarki.
Vi finns överallt där det finns en kamp mot auktoritet. Vi är fröna i den brinnande skogen. I våra hjärtan finns upproren som följde efter Alexis revolt, som spred sig genom Nordafrika och Mellanöstern. Dessa revolter kuvades av diktatorer, teokrati och kapitalets militära krafter men vi känner fortfarande deras puls när vi greppar revolten med våra händer. I våra hjärtan finns de som kämpar i USA, som revolterar inuti och utanför fängelsesystemet. I våra hjärtan finns de som bekämpar den globalt växande fascismen (USA, Europa, Brasilien, etc.). I våra hjärtan finns migranterna och solidärer som förstör dessa unga nationsgränser som försöker splittra vår kamp i Grekland och överallt. I våra hjärtan finns anarkisterna som kämpar mot staten i Ryssland; Mikhail Zhlobitsky, som bombade FSB-kontoret i Archangelsk den 31 oktober. I våra hjärtan finns de som bygger och försvarar fria utrymmen i Frankrike. I våra hjärtan finns den algeriska kvinnan som mördades i Paris av en tårgasgranat. I våra hjärtan finns de indigena kamperna och mördade kamraterna i Latinamerika. Alexis lever i alla dessa kamper. Så länge vi kämpar kommer han aldrig att dö. Vi lägger allra ödmjukast till ännu en attack i listan.
Död åt cheferna, död åt polisen, död åt kapitalet.
Anarki lever.
– Från några som deltog i attacken
Solidär
Feed