För det mesta andades Hamburgdemonstrationerna gemenskap och kollektiv styrka, under hotet från den förstärkta polisstyrkan på 20 000 man. Men efter varje större toppmötesprotest lanserar politiker, polis och media samma narrativ: X antal inresta galningar slår sönder – eller, som högermedia gärna säger: våldtar – en stad, och förstör för lokalbor och goda demonstranter.
Sedan slutet av juni var Hamburg belägrat. Två veckor innan G20-mötets början stationerades 14 000 poliser i staden som är känd för sin stora hamn och sina radikala invånare.
Lokalbor liknade polisnärvaron vid just en belägring. Ständigt helikoptrar på låg höjd, avspärrningar och identitetskontroller. De som lever i kvarteren kring mässområdet där mötet skulle äga rum tvingades av tungt beväpnad polis uppvisa papper på att de bodde i området för att få tillträde till sina hem.
Sedan mötet utannonserades har också lokala aktivister och organisationer blivit trakasserade av polisen och stadens politiska toppskikt med polischefen Hartmut Dudde i spetsen. Trots att tältläger för demonstranterna godkänts i domstol hela vägen upp till högsta instans vräktes varje försök att upprätta sådana brutalt av polisen.
Också protesterna i Hamburg har pågått i flera veckor, men i torsdags påbörjades den stora demonstrationsvågen med en manifestation som de lokala arrangörerna kallade för Welcome to Hell. Drygt 10 000 människor av alla sorter samlades på Fischmarkt – men demonstrationståget förvägrades att avgå och i stället attackerade polisen den stora massan som var instängd mellan höga väggar och en mur som löper längs med gatan.
Från alla håll och med batonger, blyförstärkta handskar, pepparspray, tårgas, chockgranater och vattenkanoner pressades folkmassan in mot muren och i den panik som uppstod skadades flera av demonstranterna, vissa slogs medvetslösa. En demonstrant fick en tårgasgranat i huvudet, en annan fick båda sina ben brutna.
Man behöver inte ha varit på plats för att förstå vem som stod för våldet denna torsdagskväll – för den som tvivlar finns den här filmen.
Resten av helgen kom att präglas av en kamp om staden. Protesterna handlade om att bryta bilden av samförstånd som G20 vill representera – men det som utifrån kan uppfattas som något slags storpolitiskt skådespel kändes på plats mer som väldigt konkreta konflikter.
Det handlade inte om ideologier, metapolitik och maktspel, det handlar om hyreshöjningar och lönesänkningar i St. Pauli och i Göteborg, försämrade arbetsvillkor i Frankrike, sänkta pensioner i Grekland, jakten på papperslösa över hela världen, drunknande barn utanför Lampedusa, miserabla förhållanden i libyska flyktingläger, förföljelsen av kurder i Turkiet och hbtqi+personer i Ryssland, och så vidare. Alla dessa ytterst märkbara slag som varje dag utdelas nedåt i samhällets hierarkier.
En journalist fick en batong i magen och en blyknoge i ansiktet när han inte hann flytta sig tillräckligt fort för en polisstyrka, en förbipasserande gubbe på cykel råkade ut för samma sak.
För det mesta andades demonstrationerna gemenskap och kollektiv styrka, men hotet från den förstärkta polisstyrkan på 20 000 man var ständigt överhängande. En journalist fick en batong i magen och en blyknoge i ansiktet när han inte hann flytta sig tillräckligt fort för en polisstyrka, en förbipasserande gubbe på cykel råkade ut för samma sak.
Genomgående för polisens insats under helgen var att deras så kallade ”deskaleringstaktik” – som går ut på att med hjälp av brutala attacker splittra folkmassor – slog helt och hållet godtyckligt. De hundratals människor som tvingades söka vård på grund av skador de åsamkats av polisen var i lika stor grad demonstranter som förbipasserande, ”militanter” som andra tanter.
Efter varje större toppmötesprotest lanserar politiker, polis och media samma narrativ: X antal inresta galningar slår sönder – eller, som högermedia gärna säger: våldtar – en stad, och förstör för lokalbor och goda demonstranter. I påståendet att människor reser till toppmöten och andra stora evenemang finns något insinuant misstänksamt, som om det vore konstigt att människor som engagerar sig i sociala kamper väljer att träffas och demonstrera kring dessa spektakel.
Den påstådda dikotomin mellan å ena sidan ”goda” demonstranter och andra sidan ”onda huliganer/terrorister” är lika gammal som de första sociala rörelserna. Den är dessutom falsk. Alla som var i Hamburg i helgen och stannade upp för en sekund såg hur gränserna mellan de mer och de mindre militanta demonstranterna var flytande. Att de flesta som tågade och blockerade faktiskt var lokalbor eller agerade på initiativ av den lokala rörelsen. Att människor öppnade sina hem, att kyrkor och lokala handlare använde sina lokaler och tillgångar för att hjälpa de som var ute på gatorna. Nästan alla butiker – förutom de större kedjorna – i centrala Hamburg hade skyltning med anti-G20-budskap, på varje husfasad syntes minst ett plakat i ett fönster eller en banderoll från en balkong med liknande innehåll.
Det falska narrativet syftar till att osynliggöra och misskreditera vidden av det motstånd som faktiskt äger rum, samt att legitimera ytterligare upprustning av polis och militär och ökad repression mot sociala rörelser.
Det falska narrativet syftar till att osynliggöra och misskreditera vidden av det motstånd som faktiskt äger rum.
G20 i Hamburg och dess efterspel sätter fingret på flera aspekter av det rådande tillståndet i världen. Många är vi som tycker att det är märkligt att 20 kändisar beslutar om 80 procent av världens ekonomi bakom slutna dörrar. Många är vi som i vår vardag drabbas av deras beslut. Många är de som låter sig luras in i att hellre ta parti för de som slår sönder människor än de som slår sönder skyltfönster.
För oss som vet vilken sida vi står på handlar det nu om att stå tillsammans. Vi behöver inte vara överens om vilka taktiker som är bäst för kampen, men vi behöver backa varandra. Den sociala rörelsen i hela Europa och i synnerhet i Hamburg är nu under attack när politikerna använder de dramatiska bilderna från nätterna i Hamburg till att rättfärdiga ytterligare militarisering av poliskåren, ökad bevakning av aktivister och inskränkningar på allas vår integritet, säkerhet och fria rörlighet. Vi kommer att få se det statliga våldet eskalera.
Håll ihop!
Publicerad <time>14 juli, 2017</time> Ilmari Kjellman
Nori
Länk: https://www.arbetaren.se/2017/07/14/sjalvforsvar-och-skadespel/
Feed