Så har ännu en 9 november passerat, det som kallas Kristallnatten eller början på novemberpogromerna, då judar i Nazityskland började mördas i större skala.
I vanlig ordning har demonstrationer ägt rum i flera svenska städer, huvudsakligen anordnade av vänstergrupper, och i tidningarna har det i allt från SvD till Dagens ETC stått om de tre extremistmiljöerna där antisemitism frodas (nazirörelsen, islamismen och ”delar av den autonoma vänstern”).
Jag börjar med det minst intressanta och mest uppenbara. Den autonoma vänstern är inte antisemitisk. Det vill säga, det finns förstås antijudiska föreställningar precis som i befolkningen i stort men dessa har ingen funktion i ideologierna. Vad t.ex. Forum För Levande Historia sitt utpekande på är oklart, jag tror att det är ett slappt accepterande av att det finns tre extremistmiljöer som sen kan appliceras på lite allt möjligt. Men ja, det är egentligen mindre intressant.
Vad som är intressant är antisemitismens funktion. Arrangörerna av kristallnattsdemonstrationer pratar ofta om antisemitism och annan rasism, att lärdomarna från historien är generella. Men antisemitismen är inte som annan rasism.
Där muslimhatet eller antiziganismen uttalat slår neråt, så presenterar sig antisemitismen som ett motstånd underifrån. Judar tillskrivs extremt mycket makt, och antisemitismen har en roll av att hålla ihop rangliga rasistiska teoribyggen. Någon måste ju ligga bakom allting, och denna någon måste vara främmande. På det sättet finns det ett behov av Frankfurtskolan eller George Soros som syndabockar.
Genom att prata om ”antisemitism och annan rasism” så missar man ofta det som är unikt med antisemitismen. Jag skulle önska att vänstern skiljde på rasismerna och försökte förstå deras funktion.
”Antisemitism är socialism för dårar” sägs det att August Bebel har sagt. Även idag så finns det antisemitism utanför nazirörelse och islamistkretsar som förklär sig som maktkritik. Teorier om banksystemet eller Illuminati sprids bland ungdomar som annars skulle kunna rekryteras av vänstern. Ofta är också Israel med i teorierna, som en konkret symbol på judisk världsmakt. Det finns alltså ingen tvärsäker gräns mellan antisemitism och antisionism, utan den gränsen är det upp till oss att dra.
Den organiserade rasismen mot muslimer, och den systematiska diskrimineringen, drabbar fler än antisemitismen i dagens Sverige. Men politisk kan antisemitismen mycket väl vara en större utmaning på grund av dess förklädnad som motstånd.
Det är dags att vi bekämpar den specifikt, både den 9 november och andra dagar på året.
Läs även om attentatet i Pittsburg hos Brand
Bundis
Feed