Vi
har haft en intensiv helg med antifascistiska aktiviteter,
demonstrerande för strejkrätten samt klämt in en klimatmanifestation.
Det här är vår rapport från dessa dagar.
30:e
november är sedan åratal en lundensisk antifascistisk högtidsdag. Det
var här (och samtidigt i Stockholm) som den årliga nazimarschen
stoppades genom militanta blockader 1991. 2008 försökte fascister
återigen marschera, men blev formligen krossade av motdemonstranter.
Sedan dess har fascister dykt upp lite då och då, men utan att göra
offentliga aktiviteter. Även detta år var sig likt. Det viktiga att
minnas är att fascister återkom för att demonstrera i Lund år efter år
innan de mötte massmilitant motstånd. De liberaler som dagarna efter
30:e november 1991 och 2008 grät ut i tidningarna är idag sedan länge
bortglömda. Kvar är bara minnet av motståndet och faktumet att vi vann.
Vi kan inte fokusera på tillfällig medial backlash utan på hur en kamp
kommer se ut fem, tio, tjugo år efteråt. Detta är det viktiga att lära
av 30:e november. Vi behöver militans, men också massa, en öppenhet som
förmår att organisera människor i konkret antifascistisk praktik. Vi
vill tacka alla kamrater som dök upp.
Vi deltog även på en klimatmanifestation under 30:e november med delade känslor. Klimatrörelsen håller på att återskapas, men många av perspektiven fortsätter vara individualistiska och liberala: 100 företag står för 70% av alla utsläpp. Det är där vi måste lägga fokus. Kapitalismen förstör vår planet. Vi kan inte rikta våra blickar mot vad varje individ konsumerar, en sådan politik av individuell skam kan aldrig peka mot det faktiska problemet som blir allt mer trängande för var dag som går. Det är uppenbart att vi behöver ägna mer tid och energi åt att organisera en tydligt antikapitalistisk tendens i klimatfrågan.
Vi
deltog i en demonstration i Lund med 80-100 deltagare samt i en
manifestation i Malmö med kanske dubbelt så många deltagare. Våra mål
med dagen var att knyta bredare, lokala kontakter vilket vi har lyckats
med i hög grad. Vi ville också belysa strejkrättsfrågan
i offentligheten och underblåsa kritiken inom facken mot förslaget och
mot Socialdemokratin. Detta har också varit framgångsrikt med artiklar i
facktidningar om talare på våra demonstrationer. Många som passerade
våra evenemang stannade upp och diskuterade, läste flygblad och hejade
på.
Det är dock tydligt att frågan är nästan okänd utanför vänstern. De som deltog var i hög grad organiserade aktivister. Detta var förstås en framgång då olika grupper och tendenser inom vänstern har förenat sig.
Det var tydligt i de mycket passionerade tal som hölls av olika
kamrater att vi delar samma analys: att det är LO-fackens byråkratiska
urartning (vilket inte är en ny företeelse) som lett till detta, att Svenskt Näringsliv och överklassen ligger
bakom det hela, att sossarna sålt ut oss och att vi behöver inte bara
bekämpa detta förslag utan helt förändra facken och samhället. Många tal
var både konkreta, de utgick från människors liv och arbete, och
abstrakta i termer att de tydligt drog paralleller till kapitalismen.
Passionen såväl som analysen i tal efter tal var djupt imponerande. Inte
minst lyftes viktiga feministiska perspektiv i Malmö där en text från
Nätverket Rör inte Strejkrätten i Karlstad lästes upp som berörde #metoo och hur strejkrättsförslaget kommer gravt försvåra att kämpa mot sexuella trakasserier på jobbet.
Vi måste dock återkomma till frågan om att förslaget är nästan okänt vilket är en del av hur LO, TCO, Svenskt Näringsliv och sossarnas strategi. De vill att det ska vara okänt och bortglömt. Låt oss vara tydliga: våra aktioner var bra och viktiga, men de är inte nog. De är ett första steg. Vi kommer aldrig att lyckas besegra förslaget genom att göra demonstrationer då och då. De är nödvändiga som ett led i att visa att vi är förenade, att bygga relationer och synas men vi kommer inte vinna genom detta.
Vi behöver slå igenom både i allmänheten och skapa effektiva kampmetoder. Vi är övertygade om att Frankrike är ett föregångsland: ett land där nu de gula jackorna-rörelsen visar vägen framåt. Vi måste blockera gator och lamslå kapitalets logistik. Vi måste göra avtryck i stadsbilden. Vi måste bygga mot en politisk strejk från oppositionen som finns kvar i facken, men samtidigt organisera en gaturörelse som kan blockera kapitalets flöden. Vi har enighet i vänstern nu, nu måste vi bortom vänstern – mot masskampen.
Autonom Organisering
Autonom Organisering
Feed