Anmärkningar till AO:s “grundtext”

En god vän anmärkte för många år sedan på min dåliga vana att vilja introducera allt från a till ö. Inte att det var dåligt i sig, men att det lätt blev en ursäkt till att aldrig på riktigt gå på djupet med någonting. Jag hade satt mig in i till exempel en tänkare eller en strömning och ville skriva något för att introducera denna tänkare eller strömning, delvis för att klargöra för mig själv och delvis för att sprida det goda budskapet så att säga, och sedan gå vidare. Jag kommer ofta att tänka på detta när jag kommer på mig själv med att återigen vilja introducera något eller när jag till exempel ser texter med “Introduktion” i titeln. Fenomenet är inte minst vanligt bland radikala kretsar. Introduktioner till Kapitalet, Marx, arbetsvärdeläran, kommunism, materialism, och så vidare. Idag kanske till antifa, Zizek, Occupy eller jag vet inte vad. De finns i överflöd och ändå verkar många känna att de behöver skrivas om och om igen.

Långt ifrån alla introduktioner är dåliga eller onödiga. Ibland behöver saker och ting återintroduceras. Tider förändras och med det språk och bakgrundskunskaper. Men min gamla väns anmärkning påminner mig om att det inte räcker. De behövs men det duger inte. Du måste gå djupare. Introducerandet blir lätt en ursäkt eller ett substitut för att ta itu med svårare frågor. Ibland läser man introduktion på introduktion bara därför att den första använder ett språk som krävde lite för mycket av en, och för att den andra blev för tråkig, och för att den tredje inte hade länkar, och så vidare.

Intellektuellt arbete av den sort som varje radikal måste brottas med innebär ansträngningar, egen aktiv eftersökning och utforskning, att inte direkt begripa ett resonemang eller begrepp utan tvingas vrida och vända, omtolka, relatera, ifrågasätta, klargöra i text, diskussion, läsa om och läsa mer, läsa kommentarer, och så vidare. Svåra teoretiska problem kommer inte att kunna sammanfattas i en tweet. Inte ens i ett tio minuter långt youtubeklipp. Du kommer att behöva läsa, och läsa mer, du kommer inte att ges en enkel förklaring på beställning. Snabbmatsteori är för populister och konformister.

Med det sagt, till frågan om att introducera. Gruppen Autonom organisering har tagit på sig uppdraget att skriva en “grundtext”, en text ämnad att användas just för att introducera nyfikna och oinitierade till den autonoma rörelsen. Det här är ett bidrag till den feedback de efterfrågar. Med inledningen ovan vill jag särskilt poängtera två saker:

1. det redan finns många bra texter som kanske snarare borde spridas och översättas, än att upprepas. (Vet dock av egen erfarenhet att översättning kan vara svårare än att skriva själv.)
2. introduktioner för radikaler bör uppmuntra och hjälpa i det individuella utforskandet, till exempel genom att hänvisa till mer djuplodande litteratur, formulera frågeställningar (som också kan användas i studiecirklar) som öppnar upp och går utanför en enskild texts resonemang, och förstås för att uppmärksamma läsaren på alternativa perspektiv.

Vidare till AO:s text:

• Materialism: är en given och bra början, en i flera betydelser god “grund”. Men materialism, som i sig är en ganska bred filosofiskt tradition, kanske inte bör vara början som teori utan mer som exempel. Alltså: exemplifiera samhälleliga förändringar genom historien. Texten är helt ok som den är men skulle, tror jag, tjäna på att konkretiseras med historiska exempel. Detta för att dels göra läsaren mer uppmärksam på perspektivet som ligger till grund för vår hållning, och dels för att inte reducera “materialismen” till en ny enhetlig ideologi (i kontrast till de många, ofta motstridiga, filosofiska diskurser som kan rubriceras som “materialismer”). Samtidigt är det bra att, som ni gör, återknyta till dagsaktuella problem kring migration och rasism för att tydliggöra “vinsten” med ett materialistiskt perspektiv.
• Arbete och klass: båda är aktiviteter, processer, något som tåls att upprepa. Det är bra och nödvändigt att påpeka vad arbetarklassen inte är, och att de typiska vardagsdefinitionerna inte alls räcker till, som ni gör. Vad som skulle kunna lyftas upp är just hur processerna, det ständiga och vardagliga upprepandet av särskilda aktiviteter, återskapar förhållanden, identiteter och intressen. Detta för att kontra de “idealistiska” perspektiven som tillskriver grupper en essens. För att kontra och ta tillbaka läsaren till en “materialistiskt” perspektiv på frågeställningen.
• Exploatering och totalitet: det är kanske viktigare än någonsin att, som ni mycket bra gör, påpeka hur exploateringen etableras i relationen som (lön)arbetet skapar och inte i ägandet eller syftet med företaget. Socialism är illusionen om en rättvis kapitalism. Detta måste lyftas fram och kritiseras grundligt och tydligt. Vidare måste det sättas i relation till helheten, alltså arbete-kapitalrelationen som en global verklighet och inte utifrån ett individualistiskt perspektiv som hänger upp sig på enskildas improduktiva (eller annat) arbete i marginella delar av västvärlden. Ni gör det här bra och det enda jag tänker som skulle göra det ännu bättre (men då med risken att det blir en lång text) är (återigen) det historiska perspektivet på kapitalismens utveckling.
• Stat och maktutövning: Staten är något komplext som vi kanske bör ifrågasättas som begrepp innan det angrips. Naturligtvis är det institutioner som tjänar att upprätthålla ordningen som den är, men det är inte självklart att den kan reduceras till en uppsättning institutioner (som riksdagen, arbetsdomstolen, eller vilka andra institutioner man nu väljer att lyfta fram). Staten är allt detta men också mycket mer. Här skulle jag vilja lyfta fram hur maktrelationer reproduceras med och genom “arbetet” som aktivitet. Dessa “apparater”, för att tala med Althusser och Foucault, ingår också i det som vi kan förstå som “staten”. Dessa apparater är å ena sidan i allra högsta grad “konkreta” i sätten de är konstruerade och i hur de fungerar, men samtidigt blir helhetsperspektivet möjligen något för abstrakt för den oinitierade. Det “materialistiska” perspektivet ifrågasätter alldagliga “sanningar” om vad staten och makt egentligen är och hur det upprätthålls. I en introducerande text blir det svårt att räta ut alla trådar och samtidigt presentera ett nytt enhetligt perspektiv utan att bli väldigt långrandig. I det stora hela gör ni i texten ett bra jobb. Bättre än många andra som försökt sig på att förklara samma sak. Bra att exemplifiera som ni gör med migration. Något att försöka lägga till är då just maktutövning som inte bara institutionell våldsutövning utan också relationell aktivitet.
• Genus och patriarkat: det är eventuellt en högst personlig erfarenhet men min är i alla fall att det skett en mer eller mindre kraftfull backlash mot jämställdhet och feminism de senaste åren, särskilt efter den finansiella krisen 2007/2008. Genus är inte bara i hög grad sociala konstruktioner utan också tätt bundna till materiella förhållanden; en friare och säkrare materiell situation så att säga “tillåter” mer mångsidighet och fluiditet medan mer prekära och åtstramade materiella situationer förhöjer latenta patriarkala maktstrukturer och, vilket inte kan påpekas för mycket; våld. Återigen tror jag att det historiska perspektivet är relevant att lyfta fram.
• Krig: Kritiken av den så kallade antiimperialistiska vänstern är viktig att lyfta fram och bör fyllas ut något. Här återkommer så klart både frågan om statens natur och hur kapitalet är globalt. Ett givande tillägg skulle kunna vara hur krigslogiken har trängt in i “västvärlden” åtminstone sedan “kriget mot terrorn” startade 2001. Inskränkningar av rättsstatens principer, undantagstillstånd, militarisering av polisen, extremismdiskursen, och så vidare. Alla dessa är dagsaktuella aspekter att koppla till för den oinitierade.
• Klasskamp och vågor: Det är, tror jag, viktigt att framhålla hur motsättningar, och därmed “klasskamp”, i mer eller mindre grad bestäms av omständigheter som är processartade, alltså att motsättningarna aldrig är konstanta eller jämbördiga eller får en utgång helt och hållet baserat på de inblandade parternas strategiska briljans. Objektiva omständigheter kan överbestämma (och gör också det i regel) subjektiva viljor och försök. Jag säger igen: historisera. Allt måste sättas i sitt sammanhang, också vårt förhållande till kamp av olika slag. Det finns en risk att överbetona “förräderi” och slikt i tider som dessa av avmattning i klasskampen och därför hänga upp sig på formella, organisatoriska, strategiska eller rent av personliga misstag, istället för att se hur övermäktiga omständigheterna är, och anpassa sig därefter.
• Direkt “aktion”, omedelbara problem: att agera “revolutionärt” må begränsas av de större omständigheter vi befinner oss i, men att agera i vardagen, att överhuvudtaget existera i det här skitsamhället, låter oss inte att dra oss tillbaka (inte en längre tid hursomhelst). Även om vi inte kan göra revolution eller ens uppror kan vi göra motstånd. Vi kan agera emot det rådande och skapa gemenskaper i motsättning till delar eller helheten av ordningen. Det här “motståndet” är inte nödvändigtvis illegala aktiviteter eller “direkta aktioner” som syftar till medialt eller politiskt genomslag. Det vardagliga är värt att framhålla här. Motståndet måste grunda sig i vardagen, det vill säga i de konkreta situationer vi befinner oss i dagligen, i de tråkiga, gråa, repetitiva och för många ointressanta och snabbt glömda situationer vi tvingas in i. I det här sammanhanget kan det vara av värde att också framhålla isolationen dessa i regel utspelar sig i; hur vi som enskilda individer befinner oss i och hur vi kan agera i väldigt specifika, konkreta situationer. Det är något jag överlag tycker vi saknar. Utgångspunkten är ofta (den politiska) gruppen i en offentlig situation, något som bara har relevans för en inkluderad kategori av individer. Solidaritet är viktigt där också men mer i de mindre situationer där vi oftast agerar just som isolerade och inte i grupp.
• Revolution och vision: Är revolution ett ord eller begrepp vi bör hålla kvar vid? Jag är inte så säker på det. Vad menar vi egentligen med revolution? Ni kritiserar med rätta de socialistiska statskupperna och den begränsat politiska omvälvningen för att istället framhålla den “sociala”, totala, förändring som krävs. Också helt rätt och viktigt att lyfta fram arbetarklassens självaktivitet. Det är inte revolutionärer som gör revolution utan bara proletariatet. Alltid proletariatet. När det är pressat gör proletariatet gör uppror mot det rådande, det reagerar, rör på sig. Det är inte alls säkert att man kan förstå den proletära rörelsen, ens i sina ljusaste stunder, i termer av revolution om vi förstår proletariatet som en komponent av det kapitalistiska produktionssättet. Och då syftar jag inte bara på proletariatets inlemning i produktionssättet utan också på att övergången mellan, eller ut ur, produktionssätt är en övergång som inte i någon mening kan karaktäriseras som en plötslig eller snabb övergång. Politiska, kulturella eller ekonomiska övergångar kan ske mer eller mindre snabbt, men transformationen av (och lämnandet av) hela den materiella grund som utgör det kapitalistiska produktionssättet är inte en Händelse. Vi kan, och måste, göra uppror. Dessa är alltid begränsade både territoriellt och tidsmässigt men med tillräcklig frekvens och starka förbindelser revolutionärer emellan kan de skapa en invaderande värld som gradvis tillåter oss att leva där, att bebo ett annat tillstånd. Om ni inte tål poesin: kampen kommer att vara lång och utan klara gränser. “Revolution” i kommunistisk mening innebär en övergång annorlunda allt som kallats “revolution”, det är en övergång i magnitud av övergången från det feodala jordbrukssamhället till industrialiserad kapitalism men dess exakta karaktär är omöjlig att förutsäga. Det är korrekt att inte försöka innesluta och begränsa denna potentiella framtid i en bestämd vision, men det har alltid varit en självklar och givande aspekt av kommunistiska rörelser att formulera en eller flera visioner. Det är en tradition vi behöver återuppliva, tycker jag, och har en given plats i en grundtext.

Att klargöra grunderna för våra perspektiv behöver göras emellanåt, minst en gång för varje generation verkar det som. Det är en nödvändighet och en möjlighet. En möjlighet att involvera flera, både utanför den begränsade miljö skrivandet har skett i och utanför generationer. Förutom påpekandena jag gjorde i början av det här inlägget måste jag uppmärksamma tidigare exempel:

1. nyligen läste jag En värld utan pengar: kommunism, en text från 1975-1976 som i det här sammanhanget måste uppmärksammas och som ger en mycket bred ingång till vårt radikala perspektiv men kanske i vissa frågor är något föråldrad
2. Gilles Dauvés Kapitalism och kommunism (som ingår i boken Vägrandets dynamik som för övrigt är självklar läsning för alla som ännu inte läst den), som kommer ur samma strömning som producerade En värld utan pengar.

Själv har jag försökt sammanställa ett kompendium med grundläggande texter. Det finns många överväganden med ett sådant projekt och jag är inte alls övertygad om att den nuvarande versionen är optimal, varför tanken är att emellanåt uppdatera innehållet. Inget kompendium kan innehålla allt relevant (utan att bli otympligt tjockt) och sådana försök bör hursom så klart ses med extrem misstänksamhet. Det är också något som AO:s grundtext kan kompletteras med: hänvisningar och uppmaningar till läsaren att på egen hand fördjupa sig och utveckla sin egna vilja att veta. Till skillnad från andra politiska grupperingar försöker radikaler bryta med de rådande ideologierna, de försöker odla ett genuint kritiskt tänkande, något som kräver av varje enskild att anstränga sig, att använda och utveckla sitt intellekt, att inte låta sig matas av diverse auktoriteter eller ta självutnämnda radikaler på orden.

MD

Länk: http://krigsmaskinen.tumblr.com/post/166647768265/anm%C3%A4rkningar-till-aos-grundtext