Staffan Jacobson har på sin blogg Konst och Politik gjort ett väldigt kort svar som lyder "En anonym KP:are (antar jag) klagade på aktivism i allmänhet och toppmötesaktivism i synnerhet – som han inte ansåg vara tillräckligt proletär med mera. Svaret är något av det bästa jag har läst på länge." Två faktuella fel här, jag är inte en han(men det är en annan debatt) och att jag absolut inte är en KP:are.
Det visar på en fundamental icke-förståelse av poängen jag försöker göra. Min största poäng från början är att aktivismen i sin grund inte har någon riktig påverkan, att den bygger på att man starkt överskattar subjektiviteten i klasskampen och smash G20(och alla liknande konfrontationer mot toppmöten) är något som i större skala utförs av politiska sekter befolkade av aktivister. Sådana här konfrontationer är inte att jämföra med upplopp som sker spontant av proletärer, det är en väldigt stor skillnad.
KP:s "anti-autonoma" ställning tar formen av respektabilitets politik och att man ska vara "redig". Jag har många gånger hamnat i debatt med KP:are över den här "redigheten", speciellt kring KKE i Grekland och deras bråk med anarkisterna. Sen är jag inte heller "anti-autonom", jag är kritisk till formen kampen av den svenska autonoma rörelsen har tagit och haft.
Min ställning är den som sagt att det inte har en påverkan men att det är ju inte "fel" på samma sätt som KP:are tycker. Jag attackerade till och med i mitt svar de marxist-leninistiska grupper och fack som i Paris 1968 agerade kontra-revolutionärt enligt samma linje som KP:are brukar hålla. Liknande ihop drabbningar skedde i Frankrike som mellan KKE och anarkisterna fast mellan PCF(och UGT) och arbetare(och studenter). Facken såg till att strejker tog slut innan de blev för radikala, de attackerade upploppsmakare(precis som de gjorde för något år sedan under upploppen mot nyliberalismen i Frankrike) och de skyddade arbetet. Medans vänsterister körde hårt på självförvaltningen av arbetet slog radikala proletärer emot men blev så klart uteslutna snabbt. Arbetare på strejk var helt plötsligt tvingade av facket och partiet att gå in på jobbet igen.
Maj händelserna i Paris 1968 kommer alltid att vara "överlägsna" jämfört med dessa konfrontationer som smash G20. Det går från spontana upplopp av massorna som gör alla politiska sekter irrelevanta och det sprider sig ut i samhället och in i alla sektorer. Visst hade smash G20 kunnat vara en del av något gott men det är det inte, om en vecka är det glömt igen förutom av aktivisterna och snutarna. En kamrat på instagram sa även till mig att det var en smash G20 var revolutionärt då vi nu vet att snutarna är maktlösa mot folket men det är något vi vetat sen 68'.
Och som mitt namn säger väl tydligt att jag inte är en KP:are, jag är ultravänster.
Ultravänster
Feed