En revolutionär infoportal
2018-04-10

[1968- 2018] Från ett vilt maj till ett annat – call för att samlas i Paris på första maj

Somliga journalister, intellektuella, konstnärer och politiker vill fira revoltåret 1968, de framställer året som om det var drivet av bara ett begär efter kapitalistisk demokrati och individuell liberal njutning. Återigen så handlar det om att sälja saker, om tittarsiffror, om litterära blaskor och om valurnor; det handlar om att neutralisera och distansera det som var politiskt i en av de mest subversiva, våldsamma och offensiva åren i efterkrigstiden. Analysera historien för att begrava den, framhäva en tidigare generations entusiasm och revolt för att lättare kunna pacificera och kontrollera nästa...

Studenter i Paris sparkade igång maj månad med att ockupera Sorbonne, partikulära krav exploderade, deras förkastande av denna värld skrevs över hela stadens väggar och förkroppsligades i barrikaderna på natten. Arbetarna anslöt sig snart till dansen och startade en generell och okontrollerad strejk som helt paralyserade landet. Inom två veckor så hade regeringen lagt sig och erbjöd strejkarna historiska sociala rättigheter, som de vägrade ta emot

I Mexiko City samlades hundratusentals för att protestera, universitet och skolor ockuperades och kravaller utbröt på gatorna, i en rörelse för församlingsfrihet och mot politisk repression. Den mexikanska staten krossade rörelsen genom att mörda över två hundra människor i Tlatelolcomassakern.

På andra sidan järnridån så lanserade en ny regering en liberaliseringsprocess med stöd av folket som tryckte på för att skynda på utvecklingen: yttrandefrihet och församlingsfrihet, ett slut på censuren, öppnandet av gränserna till väst, restriktioner i säkerhetsstyrkornas rättigheter. Det tog stridsvagnar som invaderade torgen för att avsluta Pragvåren.

Vietcong lanserade Tetoffensiven mot de största städerna i söder. Angriparna blev tillbakatryckta efter ett par veckor men offensiven visade världen vilken potential den vietnamesiska folkarmén hade och signalerade amerikanernas slutgiltiga förlust.

I Italien var studentrörelsen på sitt andra år. Den föddes ur en kritik av det auktoritära och kapitalistiska funktionssättet som universitetssystemet arbetade efter, men rörelsen gick bortom detta och blev allt mer involverad i internationell politik och i inhemska frågor, de organiserade strejk efter strejk, lämnade sina campus och spred sig till städerna, upplevde sina första segrar med snutarna. År 1968 var början på den långa röda perioden i Italien, tolv år av politisk experimentering och konflikt, av ockupationer, strejker, upplopp, väpnad kamp, piratradio, exproprieringar, social oro. Alla livets aspekter vändes uppochner...

I Japan, USA, Tyskland, i Senegal och på andra platser så utvecklades en emancipatorisk rörelse av enorma proportioner över hela planeten: sexuell och politisk befrielse, kamp mot all form av auktoritet, feministiska rörelser och politisk dissidens, arbetsvägran, vägran av den ekonomiska världen och dess diktat, liv som levdes i gemenskap och illegalitet, den radikala ekologins födelse och en vägran av det akademiska systemet, återtagandet av kunskap, uppror mot imperialism, de militära institutionerna och kolonialkrigen.

De män och kvinnor som tig sig an dessa kamper betalade ett högt pris för det: tiotusentals skadades, mördades, blev fängslade eller gick i exil. Men de upplevde också segrar och nyfunnen makt, experimenterade med nya livsformer och kampformer, de öppnade upp världen för att låta nya okända och vilda individer dyka upp.... Överallt utvecklades allianser mellan arbetare och studenter, män och kvinnor, immigranter och infödda invånare som gav bredd och intensitet till dessa rörelser, de gjorde annanheten till en gemensam makt, ett sätt att villa bort motståndaren, att återuppfinna sig själv, att lära sig kämpa och lära sig vinna.

De minns, vi återupptar

Trots alla dessa revolutionära försök så har den kapitalistiska regimen fortsatt existera, den har muterats och approprierat, upplevt tillväxt och globala kriser, världen är sjukare än någonsin:

Europeiska medborgare sägs leva i maximal frihet, deras liv är sprängfyllda av spännande val. Valet att gilla eller inte gilla, mellan en kass pryl eller en annan, mellan ett parti eller ett annat där båda ändå kommer att föra samma politik och såklart vilken slags cancer de kan få dö av... Ett överflöd av meningslösa linjer för att få oss att glömma att de lever utan ett öde, det är vad kapitalismen har att ge till de "priviligierade" i vår tid. För de andra, de miljoner av migranter som flyr krig, fattigdom eller klimatkatastrofer är dömda att vandra och dö vid Europas portar, eller, om de lyckas ta sig igenom, att bli en exploaterad arbetskraftsreserv för företagare eller som kanonmat åt de västerländska polisstyrkorna som vill testa sina nya repressionstekniker.

I termer av jämställdhet så kan vissa vita högutbildade kvinnor nu bli chefer lika mycket som vem helst, tillochmed toppchefer i storbolag ibland. Men antalet våldtäkter och kvinnomord har inte minskat, rasifierade kvinnor fortsätter vara vårt samhälles skamliga grund, de städar, utför vårdarbete, utbildar och fortsätter vara osynliga.

Arbete är idag mer än någonsin vårt samhälles kardinaldygd. De arbetslösa övervakas, hånas och utplånas. Uber, Amazon och deras arméer av "kreativa" chefer har satt sig för att återskapade fordismen och en existens där varje sekund räknas och övervakas: kulten av Nuet, ett evigt nu som inte lämnar något rum för varken dåtid eller framtid.

På en global skala så har vi förlorat räkningen på den mängd arter som har utrotats eller är utrotningshotade, på de ekosystem som har förstörts eller hur förorenat havet är. Den ekonomiska världen fortsätter dominera planeten och förgör alla livsformer.

Som tur är så har en slags medvetenhet, subversiva försök och konfrontation utvecklats ur den här fantastiska världen. Överallt så deserterar människor, grön kapitalism och professionella politiker lyckas bara lura idioter och svin. Allianser skapas, migranter ockuperar torg och byggnader, vilket gör deras existens och erfarenheter synliga, kvinnor organiserar sig för att kräva sin rätt, sina röster och sina liv. På en större skala så har politiska reformer och polismord lett till en massiv och oväntad politisk explosion, stora infrastrukturprojekt har gett liv åt fria kommuner och till verklig transformation av hela territorier, vissa av världsledarnas möten har slutat i att tusentals poliser har besegrats och hypersäkra städer har blivit vandaliserade.

Som ett led i dessa försök så har franska kamrater skrivit ett call för att åka till Paris för en gränslös maj månad. I denna text vill vi besvara deras call och skicka det vidare till våra medbrottslingar och vänner, såväl de vi känner nu som alla framtida.

Vi kommer åka till Paris för att vi tycker att ord och historia är något vi måste kämpa för lika mycket som vi måste kämpa för världen själv. Det handlar inte om att fetishera eller idealisera något som har hänt, det handlar om att nära ett minne, en historia, liv och kamp, likaväl som alla begär och idéer som fanns i dem, för att få dem att fortsätta leva vidare. För femtio år sedan så satte sig tusentals vänner för att storma himlarna. Att de misslyckades med att krossa kapitalismen är inte det viktiga. Vad som är viktigt är ifrågasättandet, handlingarna och impulserna som de utvecklade och hur vi kan besvara det nu, hur vi kan leva det, ifrågasätta dem, och kanske upprepa dem. Som våra Zapatistvänner skulle säga, framtiden är i vårt förflutna.

Vi åker också till Paris för att det finns något viktigt som är på spel där just nu, för att stödja våra franska kamrater och för att önska Macron lycka till. Efter att ha presenterat sig själv som "apolitisk" och blivit vald för att han inte tillhör den traditionella politiska klassen så har Macron implementerat nyliberala reformer i rask takt: han förstör arbetares rättighet, omfamnar auktoritär politik och utökar statens kontroll. Hans första misstag skulle kunna vara hans nuvarande försök att göra en total reform av universitetssystemet, den franska statliga järnvägen, medan han har visat klart och tydligt att han tänker förstöra den franska offentliga sektorn. Järnvägsarbetarna, som är kända för att vara de mest självsäkra arbetarna har påbörjat en strejk från början av april som kommer att drastiskt påverka transporterna. Många studenter har börjat blockera sina skolor och universitet. Statliga tjänstemän har förstått att den press och det aggressiva styrandet som de utsätts för bara kommer bli värre. Självklart så angriper regeringen också järnvägsarbetarna och tjänstemännen i media likväl som politiskt, medan ockuperade skolor och universitet möts av våldsam repression av polis och administration.

Men strejkerna och demonstrationerna som skedde den andra mars 2018 visade en självsäkerhet och beslutsamhet som inte har setts sedan rörelsen mot reformen i arbetsrätten 2016: 180 demonstrationer över hela Frankrike, järnvägen och flygplatserna har haft svåra störningar, massiva och offensiva cortéges de tête (term för frontblock i franska demonstrationer, oftast där militanter samlas och där konfrontationer med polisen sker, översättarens anmärkning). Ingen kan säga hur dessa tidiga dagar för rörelsen kommer utvecklas de närmsta veckorna, men det finns absolut en möjlighet att bygga broar, att multiplicera möten och världar: att invadera tågstationer under protester, att hålla stormöten, ockupera ställen, hitta gemensamma mål.... Att försöka känna och kämpa tillsammans så att denna stundande vår kan gå bortom historien och slutligen ge oss en årstid vi verkligen kan bli betagna av.

Ingenting är över, allt börjar.

Lespaves.net

Länk: https://lespaves.net

Kommentera

captcha