1-a maj tal

This text was written by one of our comrades from Aktivista Feminista

Det är inte något nytt det här med att bruna och svarta kroppar, eller migranter utsätts för exploatering av arbetsköpare. Det är inte heller nytt att vi som arbetar har många gånger inte koll på hur våra rättigheter ser ut i detta nya land, hur vi ska gå tillväga för att kräva att våra rättigheter respekteras och att vi blir behandlade som människor. Så som alla andra inrikes födda vita svenskar.

Att snacka om ens liv som migrant i detta land med en inrikes född vit person är helt omöjligt ibland. Inte bara för att dessa säger att det inte är möjligt, för ” i Sverige finns det regler” ”i Sverige har arbetare rättigheter”. Och just då, svarar vi: Kanske i ditt Sverige finns detta, men i det andra Sverige ser bilden helt annorlunda ut.

I det andra Sverige har inte alla arbetare samma rättigheter, för vi ses inte som samma personer, inte framför staten, inte framför andra inrikes födda, inte framför andra vita.

Vi ses som ”andrahandsmedborgare”. Kroppar som förväntas att jobba för vad som helst, i vilka jobb som helst, helst dem jobb som inga vita inrikes födda svenskar inte vill ta.

Dåliga jobb ska vi migranter och bruna/svarta personer ta. Och vi ska helst inte klaga heller, för vi ska vara tacksamma över att vi får ens vara här, vi ska inte klaga för ”Sverige” har tagit in oss i sina omfamnande händer och vi ska bara tacka och ta emot.

Ja, och vi gör det många gånger. Medan vi arbetar 16 timmar per dag, för 35kr i timmen, kommer vi hem för att ta hand om våra barn, medans de sitter och kollar på teven i köket. Trött som ett as, behöver vi hjälpa dom med läxorna för skolan har anmält barnen till socialen för att de har det dålig hemma, för de är oftast ensamma, för mamman är alltid ute och jobbar.

Mamman jobbar på en industri där hon inte har hjälpmedel som behövs för att kunna utföra arbetet som hon har och hon håller också på att förlora hörseln. Men där är hon, sittandes med sina barn, och gör vad hon kan för att sina barn ska få en bättre framtid i ett främmande land som ser dem som det, andrahandsmedborgare.

Vi migranter har varit väldigt snälla sen vi kom till detta land, vi accepterar det mesta, vi försöker göra allt rätt, vi ger upp våra liv i våra länder för att ta oss hit, lämnar vår familj, vänner, jobb, för att våra barn ska få det bättre, för att vi själva vill skaffa oss ”ett bättre liv”.
Vi är så snälla att vi försöker assimilera oss till den vita svenska kulturen, den koloniala kulturen, den europeiska kulturen. Vi försöker glömma våra erfarenheter från andra länder. Vi till och med vill glömma bort alla års utbildningen vi hade där för att komma hit och jobba som taxichaufför.

Vi migranter är så snälla att vi vill bli som den vita mannen i Sverige, vi strävar efter att bli behandlade som dem så mycket att vi börjar agera som dom. Vi glömmer bort våra andra kamrater som sitter i samma sitts som oss, och börjar blanda oss i den gruppen vi vill ha acceptans från, de vita svenskar. Vi organiserar oss inte på vår arbetsplats för vi ser upp till dem människor som sitter som chefer. Vi vill inte klaga, för vi är arbetare och vi vet att vi kommer förlora chansen att göra karriär där vi jobbar om vi något motstånd.

Men många av oss har börjat vakna och förstå hur mycket diskriminering finns mot oss migranter, så mycket exploatering, så mycket repression mot fattiga personer generellt.
Nu pratar jag inte om det fina vita Sverige, vi pratar om det andra Sverige. I det andra Sverige hinner vi inte ens organisera oss, för när ska vi ens få tid till det? Medans vita ”revolutionärer” sitter hemma i sin soffa och använder sig av våra erfarenheter för att få något slags extra hobby. Det måste vara extremt kul att kunna gå hem och lämna allt det där ”revolutionära” eller ”prekära” bakom sig och äta chips och inte bry sig om någon annan än sig själv. Men när vi migranter, bruna och svarta kroppar organiserar oss, vi uteslutas istället.

Då har vi tagit för mycket plats.

Då har vi glömt vart vi tillhör.

Då blir vita inrikes födda rädda för att vi inte passar in i deras mallar som undergivna blattar.

Helt plötsligt äger dessa vita män och vita kvinnor inte en rörelse, helt plötsligt ska dessa vara allies, vilket dem inte blir. För deras kränkthet är för stor, deras exceptionalism och autoritarianism blir för krossad, därför börjar dem istället att agera polis mot andra, mot dom som dom inte tycker om.

Har inte vi rätten till att organisera oss i Sverige? Eller kanske vi har det, men till viss del.

Vi ska inte vara för mycket, snacka för mycket, göra fel, säga fel. Vi får bara organisera oss när vi får chansen att komma in i det vita rummet. Annars, får vi återgå till våra vanliga assimilerade liv som fattig exploaterad arbetarklassblatte.Inte ens när vi organisera oss under våra egna premisser, anser den vita vänstern att vi har gjort rätt.

Nationalismen sitter så inne i deras huvud att dem inte ens kan förstå sig om varför vi inte pratar svenska med varandra, varför vi inte skriver på svenska, vadå, pratar inte alla svenska i Sverige?

Staten säger att vi ska skaffa oss jobb, vi ska skaffa oss utbildningar som gäller i Sverige (eftersom i ”våra” länder är utbildningen ”inte bra”). Staten säger vi ska leva rätt, betala skatt, vara organiserade och inte knarka, inte dricka, inte göra allt för mycket, vi ska vara lagom.
Lagom?! Hur ska vi vara lagom när för oss handlar livet om att överleva? Hur ska jag inte jobba svart om jag inte ens har pengar till mat? Ska vi ens behöva förklara om varför vi säljer knark, eller varför vi knarkar, eller dricker, eller säljer sex, det borde vara helt enkelt: för det är sista utvägen. Vi behöver överleva, så som alla andra. Hur ska vi migranter skaffa oss jobb om det inte finns jobb där vi har samma rättigheter som alla andra? Hur ska vi skaffa oss en ”arbetsmarknadsutbildning” när utbildningen är på svenska, och de säger ”gå och lär dig svenska men du får inte betalt”. Okej, vi ska alltså lära oss svenska gratis, under tiden vi överlever ska vi inte jobba svart för det är olagligt, men också då ska vi också ha pengar till mat, men pengarna kanske faller från himmelen. Antagligen.

I det andra Sverige pratas de sönder svenska, med dialekt, arbetarklassen är den som inte har ett arbete, eller om vi har det har vi inga kontrakt. I det andra Sverige blir vi sexuellt trakasserade när vi städar, när vi jobbar.

I det andra Sverige kan många av oss bara snacka engelska. I det andra Sverige kommer kan vi inte be om pengar till våra föräldrar för det är vi som ska ha pengar att skicka till våra föräldrar. I det andra Sverige blir vi trakasserade av staten konstant, efterföljda av poliser, kritiserade av den vita vänstern, av nazister, av sdare. I det andra Sverige jobbar vi med det vi har, och stöttar varandra oavsett i vilka hemska situationer vi befinner oss i. I det andra Sverige skyddar vi varandra för ingen annan skyddar oss.

Har du varit i det andra Sverige?

Antifa Takeover network sverige

Länk: https://takeovernetwork.wordpress.com/2021/05/01/1st-of-may-har-du-varit-i-det-andra-sverige/