En revolutionär infoportal
2019-03-14

Utopi Malmö 2048




“Vi kapitulerar”, ropade soldaterna och viftade med ett vitt tyg. Det var slutet på konflikten mellan superstaterna. Malmö var ett tillhåll för mindre militära enheter från olika länder och de hade inofficiellt delat upp staden mellan sig. Länderna skrev under en omedelbar vapenvila för att diskutera villkoren för en permanent fred. Malmö utsågs som samlingsplats för förhandlingarna med start den första maj, år 2048. Ett stort område kring Möllevången avspärrades för att kunna uppfylla säkerhetsåtgärderna som ledarna krävde.

Undantagstillståndet lyftes och man kunde utföra sina sysslor utan att bli stoppad av polis. Varuhusen hade stått tomma efter att folk hamstrat varor, och utanför samlades återigen en lång kö av irriterade medborgare. Det uppstod tumult när första lastbilen med bröd anlände till platsen. Deras sedlar var närmast värdelösa då inflation drabbat hela den Europeiska Unionen, men solidariteten gjorde att man ordnade upp ett tillfälligt kösystem tills ordningen återuppstod.

Maffian var de enda vinnarna i kriget. De lyckades smuggla matvaror och alkohol till den svenska befolkningen utan att polisen ingrep. Man mutade gränsvakter och fixade avtal med myndigheter då dessa insåg att svält annars skulle drabba landet.

Likt alla imperialistiska krig, handlade konflikten om marknadsandelar och en ytterst skarp konkurrens mellan olika företag. Den kinesiska expansionen i Europa och den amerikanska retireringen ur densamma gjorde att inhemska kapitalister tog saker i egna händer. När företagen inte kunde betala arbetarnas löner och leverantörernas räkningar så gick de i konkurs. Det gav en dominoeffekt i hela Europa och på vissa platser tog arbetarna till ockupation som vapen. På ett slakteri i Malmö tog de anställda över hela verksamheten och inledde ett kollektivt styre.

Dagligen hade man stormöte på företagets parkeringsplats och alla progressiva var välkomna att komma och diskutera slakteriets framtid. Det fanns representanter från alla vänsterpartier och oberoende aktivister som valt att stödja arbetarnas handlingar. “Vi kan inte nöja oss med att samla in profiten och dela ut den till arbetarna. Vi måste omstrukturera hela systemet.” Atmosfären var tung och adrenalinet pumpade i deltagarnas ådror. Mannen fortsatte med sin argumentering, “Vi kan inte återgå till kapitalismen, nu när vi har chansen att kasta ut profitörerna.”

När mannen talat klart tog en annan anställd på slakteriet till orda och ställde sig kritisk till radikalismen som färgade diskussionen. “Vad ska vi göra, ge ut köttet gratis? Det vore självbedrägeri.” Han pausade sig själv och började bläddra bland alla papperslappar som delades ut av aktivisterna. Han konstaterade: “På ett flygblad finns kravet om förstatligande av företaget. Är det samma stat som lämnade oss för döden när faran förverkligandes?”

Det var en hätsk diskussion och arbetarna beslutade att skriva en resolution som skulle antas av folkmassan nästkommande dag. Ett tiopunktsprogram offentliggjordes och diskussionen var vild tills svarta bilar började anlända. Ur bilarna stormar svartklädda muskelberg med påkar för att fördriva mötesdeltagarna. I ren rädsla sprang alla ifrån platsen. De fick tag på en av talarna som stod på talarstolen och de misshandlade honom svårt. De slog sönder allt och åkte iväg med sina bilar. Några poliser kom aldrig, men en ambulans.

Alla socialistiska tidningar gick ut med en gemensam paroll: “Försvara revolutionen: bemöt fascismens våld”. På olika gator och torg samlades socialister och fascister. Trumslag hördes på alla torg i Malmö och bengalisk eld lyste upp nattens mörker. Polisen gjorde allt för att undvika en konfrontation mellan grupperna.

Erfarna socialister uppmanade folksamlingen att stanna kvar för att ockupera mötesplatserna. “Vi tar Möllan! Låt oss gå dit innan imperialisterna anländer!”, sade talaren och fick kraftiga ovationer. Spontant började folkmassan promenera mot Folkets park i Möllevången. Polisen skingrades och tittade nyfiket på folkhavet som målmedvetet tog sig fram.

Anarkisterna började bygga barrikader och fick hjälp av många vanliga medborgare. Aktivisterna ville blockera vägen runtom parken för att kunna hindra polisens ingripande. Man byggde en tillfällig barack för att lagra Molotovcocktails och annat de ville använda ifall polisen eller fascisterna kom för att bråka.

En man med megafon ropade att man skulle samlas för att diskutera framtida aktioner och protester, “Skriv upp er på talarlistan och lyssna på kamraterna!”. Det blev kraftiga applåder när Wendy tog till orda. Hon var medlem i ett revolutionärt parti som organiserar partisaner och har bekämpat fascisternas framsteg. För att försörja sig jobbade hon på pappans falafel-kiosk och brukade ta med sig osåld falafel på olika partimöten. “Kampen har börjat ta en socialistisk vändning och möjligheten att i grunden förändra samhället är given. Det är både vår plikt och rätt att störta det gamla samhället i gruset!”.

Det kom arbetare från andra företag och deklarerade att de var beredda att ockupera deras fabriker om de får stöd av revolutionärerna på plats. Kamplusten steg för varje minut som mötet pågick. Folket började forma diskussionsgrupper och diskuterade allt som hänt de senaste tio åren och hur man undviker en upprepning.

En tidig morgon utropade man Folkets park till en frizon för världens alla socialister och påbörjade organisera all kamp med utgångspunkt i Malmö. I ett flygblad stod: “Proletariatet segrar genom att avskaffa sig självt och kapitalet. Kommunismen innebär klassernas och lönarbetets avskaffande. I sanning en spännande framtidsutsikt!” Det var en teoretisk grupp som kallades för Riff-Raff och de fann god jordmån i kampens lusta.

Den stora frågan var fortfarande hur man skulle organisera ett nytt samhälle utan kapital och lönearbete. Ett förslag var att återgå till jobben på fabriker som blivit ockuperade och samla in profit som skänks till frizonen, vars uppgift var att samordna allt.

På TV intervjuades polismyndighetens pressansvariga som ansåg att det var olagligt att befinna sig i Folkets park och att fabrikerna fortfarande var ägda av kapitalisterna. Anarkisterna tog det som en krigsförklaring ifrån myndigheterna och beredde sig för strid.

Blåljus och sirener blev signalen till kamp. De började med att kasta färgbomber mot polisbilarna och effekten blev att ingripandet försenades några minuter och aktivisterna sprang tillbaka till gruppen. Nästa vända blev med flammande Molotovcocktails, som kastades mot poliserna. Polisen drog vapen och avfyrade varningsskott varpå aktivisterna omgrupperade sig och reste en stor mur gjord av plåt. Polisen backade till ett acceptabelt avstånd.

Bakom polisen tillströmmade ett tusentals personer, som rest ifrån Danmark, till Folkets park. Polisen fick på radion order att avlägsna sig ifrån området. Ett stort glädjerop uppstod och man omfamnade varandra och, spontant började man sjunga “Internationalen” på danska och svenska.

“Det är dags att vakna!”, ropade en man och bankade på en kastrull så hela parken hörde det. Det var tid för ett nytt avgörande möte. Deltagandet var obligatorisk, “Vi har kontakt med ett polskt åkeri som har överblivna containers som de vill skänka till oss!”. Det skulle bli ett nytt projekt att bygga upp en mur mot resten av Malmö och underlätta försvaret av parken. Det var ingen som motsatte sig det men rent praktiskt var det svårt att organisera.

Anarkisterna bildade en mänsklig kedja och började vandra mot polisens avspärrningar. Det numerära överläget anarkisterna hade, gjorde polisen defensiv och efter given order lämnade de platsen och folket jublade. “Icke-våld, icke-våld”, skanderade anarkisterna och slutade genast att attackera polisen.

Nu fanns möjlighet att införskaffa allt som behövdes för att hålla parken under ockupation. Wendys pappa överraskade sin dotter med att komma med ett improviserat gatukök och sålde maten till självkostnadspris, drygt 10 kronor per rulle. Hela hennes familj engagerade sig i projektet och en lång kö bildades för att köpa Malmös bästa falafel.

“Vi anlitade en låssmed för att byta ut fabrikens alla lås så att bara vi kan komma in”, sade en arbetare och lyfte handen med en knippe nycklar, “chefen blev rasande och åkte iväg med sin Porsche”. Talaren antog en allvarlig min och frågade retoriskt, “var fanns han när krisen drabbade Sverige?”. Någon ur folkmassan ropar, “var ska han gömma sig när vi är klara?”.

Det syndikalistiska fackförbundet utlöste en nationell generalstrejk med omedelbar verkan. Syndikalister ifrån hela Sverige började ansluta sig till ockupationerna. Man hamstrade burkmat, tält och annat som behövdes för att överleva under konflikterna. Ockupationen av Folkets park växte ständigt i omkrets och snart var hela Malmö under kontroll av socialistiska aktivister.

När Palestinas kulturminister DareenTatourbesökte platsen hördes jubel i hela Malmö. Det var fem år sedan Palestina och Israel fullbordat ett fredsfördrag. Hon läste upp en dikt hon skrivit:

I fängelse. Möter jag folk.

För många för att räknas

Mördare och kriminella

Tjuvar och lögnare

Mitt brott? Ett budskap.

För frihet.

Hon argumenterade att ockupationen av Palestina var olaglig eftersom en utländsk regim tagit mark av ett annat lands befolkning. I vårt fall är det vi, arbetare som tar tillbaka det vi producerat. Arbetarklassen har äntligen förstått sin position som redskap, i ett ekonomiskt system som lurar arbetarna på profit och vinster. “När Palestina var under ockupation var det främst fattiga studenter och politiska aktivister som stödde palestiniernas kamp mot Israels aggressivitet”, hon pausade och fortsatte, “nu är det folket av Malmö som för kampen mot kapitalisternas aggressivitet!”.

Ett gäng gatukonstnärer tog initiativ att göra ockupationszonen mer färgglad och klottrade sin sprayfärg på alla ytor som fanns. “Leve den permanenta generalstrejken!”, var ett av budskapen som väckte mest fniss hos beskådarna. Det gick ett rykte att fransmannen Ladj Ly var på plats för att fotografera hela spektaklet. Fransmännen var solidariska med Sverige under hela krisen så den franska befolkningen visste att svenskarna hade sin rätt att göra uppror.

Wendy var på väg hem till familjens lägenhet när hon blev överfallen av fascister och indragen in i en gränd. De tog strypgrepp på henne och krävde att få veta var partiets vapen fanns och vilka som var medlemmar. En civilperson såg hela händelsen och tillkallade polis. “Släpp henne!”, kommenderade polisen. Det gjorde fascisterna, och sprang därifrån. Polisen ingrep inte i flykten. Istället grep man Wendy och körde henne till en tillnyktringscentral, där hon fick lämna urin- och blodprover för att granska hennes onyktra tillstånd. Alla svar visade sig vara negativa, så hon släpptes direkt efter resultatets färdigställande.

Någon hade gått igenom hennes mobiltelefon och förmodligen dokumenterat allt som fanns däri. Wendy förstörde chippet och slängde telefonen i en soptunna. Hon hade blivit tränad att hålla tyst när polisen gjorde något riktat mot partiet. Hon visste att de försöker bryta ned den upproriska identiteten för att sedan tjalla på sina kamrater. Det spelade egentligen ingen roll eftersom mobiltelefoner är en säkerhetsrisk, även om man installerar kryptiska program.

“Vi måste gå under jord och lämna Parken. Polisen har alla namn och telefonnummer. Alla celler upplöses och vi går till krisplan nummer ett.”, kommenderade Wendy till sin överordnade i partistyrelsen. “Jag förstår. Du vet vilken plattform vi kommer att använda. Bella Ciao.”, blev svaret.

Wendy färgade håret och bytte klädstil och satte sig vid datorn, skrev in lösenordet och färdigställde verifieringen av hennes identitet och tillhörighet. Aktivisterna använde en krypteringstjänst baserad på Linux. Om de inte gjorde som man blivit instruerad, så märker systemet avvikandet och stänger ned datorn och påbörjar en formatering av hårddisken.

Krisplan ett, innebar att upplösa alla aktiva celler för att invänta beslut ifrån Centralstyrelsen. Wendy var medlem i styrelsen och ville forma nya celler baserat på blandning av nya och gamla medlemmar. Det skulle finnas minst två heltidsaktivister bland sju ordinarie medlemmar. Inga vapen skulle användas vid konfrontation. De återvände till Folkets Park och spred ut sig i folkmassan.

På talarstolen: en aktivist ifrån Italien som lyfte ett varningens finger och berättade hur polisen är lierad med fascisterna. “Ni kommer att genomlida samma polisstat om ni inte är förberedda och tar kampen på största allvar!”. Wendy fick kalla kårar längs ryggraden och ångest över sin tid hos polisen. I andra europeiska länder har man inte civila rättigheter när det gäller polisingripande.

Wendy började inse att polisen redan hade tagit makten och att det snart skulle utspelas en väpnad konflikt. Hon lämnade Parken och åkte till ett av partiets gömställen. Det var ett riskabelt äventyr om polisen hade spaning på henne. Hon startade krypteringen och skickade ut en krismeddelande till centralstyrelsen om ställningstagande om beväpning eller ickevåld.

På strategiska platser infanns tonåringar på spaning efter fascister och poliser, ergo höll koll på alla som kom och gick. En polisbil sattes i brand och det gav polisen klartecken att storma kända adresser. Skottväxling mellan gatugäng och polis gjorde att medborgarna flydde fältet och höll sig på säkert avstånd.

Wendy och en kamrat sprang mellan två bostadsområden och hon blev överfallen av en polis. Wendy greps och fördes till ett häkte. Nu var tiden ute för henne. “Vi har alla namn och adresser, er tid är över...”

“Jag vill ha en advokat närvarande om ni ska hålla förhör med mig!”, var Wendy krav på fortsatt samarbete under polisens förhör. Men hon häpnades av hur polisens makt såg ut i vitögat.

“Du är misstänkt för terroristbrott och vi kan häkta dig utan förhör. Det är europeisk praxis, men det visste väl du redan? En Kalasjnikov fanns på din adress och det är ett grovt vapenbrott. Vi väntar på att fingeravtrycken ska fastställa din delaktighet.” Polisen noterade med en röd penna: “Wendy vill ha en advokat!”

Nu var det dags för Wendy att hålla masken och vara tyst. Hon hade läst om tortyr utförda av poliser och militärer. För att bryta ned hennes identitet fick hon genomlida övergrepp och manipulation. “Dina kamrater kommer att tjalla på dig”, skrek en polis till henne och gick ur förhörsrummet. Wendy blev förd till en häktescell, på väggarna fanns blodstänk och inristade gängsymboler. “Du är häktad”, informerade en polis och kom med en madrass för att ligga på och en filt att svepa kring sig.

Wendy fick fulla restriktioner, vilket innebar att hon fick endast vistas inne i cellen och hade strängt begränsad kommunikation med utsidan. Hon fick inte veta hur hennes kamrater hade det eller om hennes föräldrar visste var hon befann sig.

Det fanns ett kryphål i lagstiftningen och det var att hävda att man är mentalt sjuk, att man är i behov av psykiatrisk vård. Hon sade till sig själv att hon skulle spela sjuk, ringde på vakttelefonen och började sjunga nationalsången i hög falsett. Hon lyckade få ett litet sår att blöda och skrev på väggen med blodet, “In the navy”.

Det blev lattjo lajban under någon timme tills två män i vita rockar kom för att ge henne en injektion lugnande medicin. När hon somnat fördes hon till en ambulans som körde till en psykiatrisk akutmottagning. Hon vaknade med ett djupt andetag och var smått förvirrad när hon inte kände igen sig. Det var ett vitt rum med grön fondvägg. På bordet intill sängen stod en kopp kaffe och en ostsmörgås. Hon försökte somna igen men lyckades inte.

När hon gick ut ur rummet blev det lite rörelse på avdelningen. “Det är Wendy!”, viskades och folk riktade snabba blickar mot henne. Hon hade varit på TV under tiden på häktet och blivit uthängd som terroristledare och farlig. Hon kunde inte hålla sig ifrån att skratta. När man befunnit sig i sådana radikala grupper ökar acceptansen för moraliska överträdelser, men åskådarna gör inte det.

Wendy satte sig i soffan och klickade med fjärrkontrollen varpå en ilsken man tog i hennes tröja och frågade, “vem har gett dig tillstånd att byta kanal? Rör inte denna kontroll en gång till!”. Det var en smula tjock gubbe som kedjerökte. Han satt framför TV i 10 minuter och gick ut för att röka en cigg och sedan återvände. Hela dagen. “Hej, mitt namn är Wendy, vad heter du?”, hon presenterade sig överdrivet artigt. “Det angår dig inte. Kommunistjävel!”

“Är det sant?”, frågade en liten tjej i tonåren. “Vad är sant, menar du?”. Hon tittade i golvet och sade, “att du spränger bilar i luften?”. Wendy gav henne en kram och viskade i örat, “ja, det gör jag!”. Flickan blev helt tagen och var illröd i ansiktet. Wendy frågade om hon ville göra det någon gång och flickan kunde inte hålla tillbaka sitt skratt. “Jag hatar bilar!”, utbrast flickan. “Det var bättre med häst och vagn, inte sant?”. En skötare såg hela samtalet på avstånd. Tjejen hade inte vågat prata med någon tills Wendy kom till avdelningen. Det var ett rart förhållande mellan de två tjejerna.

Wendy tog kontakt med centralstyrelsen och krävde att hennes position inom partiet skulle lämnas till någon annan. “Jag är fortfarande lojal men lämnar tillbaka partiboken. Mitt deltagande är farligt för partiet och rörelsen. Det är därför jag träder ur Centralstyrelsen.”

Hennes avhopp blev officiellt när deras partitidning trycktes och distribuerades till deras medlemmar och prenumeranter. Där stod det: “Wendy lämnar alla uppdrag i partiet för att ägna sig åt studier och progressiv konst”. Det deklarerades att Centralstyrelsen ska göra ett extrainsatt möte för att välja nya styrelsemedlemmar.

Kapitalisternas skrytbygge, Turning Torso fick göra reklam för revolutionen då man hissade den röda fanan på taket.

Kapten Haddock

Länk: https://www.riff-raff.se/

Kommentera

captcha

Senaste Media

FÖRSVARA STREJKRÄTTEN NU!
RIOT : #GILETSJAUNES "L'ULTIMATUM" (PARIS • 16/3/2019)
Rojava, Kurdish autonomy and radical democracy
Tunnelbanan Parodi
Antonio Negri: A Revolt that Never Ends