När allt annat saknas, det enda vi har kvar är varandra.
COVID-19 har på ett tydligt sätt visat att vi lever i ett kapitalistiskt system som aldrig har skyddat befolkningen. Nu kan de borgliga aldrig kunna påstå att privatisering, strängare migrationslagar och den ”fria marknaden” är lösningen på alla våra problem, i alla fall inte som tidigare, för nu, mer än någonsin tidigare kan vi se att detta inte är sant och att det aldrig kommer att vara lösningen på något. Det finns ingen chans att de kan dölja allt, sopa det under mattan.
Det är nog och många av världens befolkning har äntligen vaknat, vi har sett hur revolutioner runt om i världen har väckts till liv och hur stater väljer att använda sig av repression, våldsmonopol, lagar, folkmord och andra fascistiska metoder för att försöka kontrollera civil befolkningarna. Bra exempel på det är Chile, Polen, Frankrike och USA, som har använt ovan nämnda repressalier gentemot kvinnor, urfolk, lgbtq+ rörelsen, svarta, POC, flyktingar och migranter. Vi kan alltså se vilka det är som staten skyddar - alltså den vita överklassen.
Människor förstår nu att samhällsproblemen som finns är inget som bara dyker upp. Hunger, bostadsbrist, rasism, klassystem, dålig vård, dålig utbildningskvalité är något som tillhör ett system som kontinuerligt kollapsar. Ett system som överlever på att utnyttja de som befinner sig längst ner i klasshierarkin. Människor har börjat förstå att det är systemet i helhet som är problemet eller det som Angela Davis sa under en konferens om pandemin: ”COVID-19 är viruset men kapitalismen är sjukdomen”
Överallt säger Politiker och makthavare att samhället inte har varit beredd på att hantera COVID-19 eller liknande pandemier på ett bra sätt, vilket stämmer. Men det hade inte behövt vara så om vi som medlemmar av dessa samhällen och de politiker vi väljer hade haft en annan syn på organisering och ekonomi. Om vi istället för att privatisera, hade valt att organisera de resurser som finns till det gemensamma. Om vi hade haft likvärdig utbildning för alla, där alla har samma förutsättningar och möjligheter, om vi hade kunnat bilda och utbilda oss om rasism, diskriminering, eller om vår ställning i samhället hade berott på hur mycket pengar man har hade vi sluppit den dystra bilden av vad segregation innebär. Och med det hade problem som mat och hushåll till alla heller inte varit ett problem. Därför måste vi lägga de gemensamma resurserna till det. Istället för det man gör nu, där miljarder går till låtsaskrig med konsekvenser vi inte ens kan föreställa oss, där en ohållbara polismyndighetens våldsmonopol trakasserar människor och där privata företag drar in miljarder på människors lidanden. Bara då kan vi ha ett samhälle som är beredd för alla typer av kriser. För när ett samhälle har som grund att alla människors rättigheter och naturens rättigheter respekteras kan vi också ta oss an de kriser som uppstår, tillsammans.
Men självklart gynnar detta system en grupp, en liten procent av befolkningen, den grupp som staten är beredd att skydda. Överklassen. Som allt för ofta har överlevt genom att exploatera jorden och arbetarna, som jobbar ihjäl sig för att betala en hyra som är orimligt högt, för att betala maten som är orimligt dyr och för att sedan bli pensionärer med en pension som är orimligt låg.
Och allt detta kommer att krascha, förr eller senare. och när människan kraschar i ett ohållbart system vars enda syfte är förtrycka de som förtryckas kan , där pengarna aldrig räcker, där man ständigt är orolig över om maten ska räcka, där du inte har tid att bli sjuk, ta en paus eller umgås med familjen. Där livet går ut på att enbart överleva.
Då! Förlorar människan rädslan och när rädslan inte finns så finns det inget mer att förlora. Det är då mobiliseringen sker, det är då vi skapar förändringar och hopp till att bygga något gemensamt för alla. Ja, systemet har kraschat, igen. Ja, vi är i pandemi, igen. Ja, det kommer finnas brist på mat, på arbete, på bostad, på mycket som tidigare sågs som något självklart. Men det är lugnt, vi har varandra.
Befolkningen i Sverige måste lära sig att när systemet kraschar, så är det enda vi har kvar varandra. Att vi måste ta ha hand om varandra och lära oss självförsörjning, jobba med jorden, dela med varandra det vi har. Befolkningen i Sverige behöver lära sig av andra länder, hur vi migranter under många år har hanterat kriser, fattigdom, stress och oro över att från en dag till en annan saknar vi allt som var självklart, men att vi klarat oss ändå. Sverige måste lära sig av bland annat den chilenska befolkningen under revolten då som nu, där människor hjälper varandra med gemensamma kastruller (ollas comunes) där alla kan äta och alla delar med sig med de ekonomiska tillgångar som finns så att alla kan överleva. Där grannarna mobiliserar sig tillsammans för att hjälpa dem som saknar allt. Sverige måste lära sig solidaritet och ordet gemenskap. Sverige måste lära sig att människan har överlevt under miljontals år bara genom att jobba tillsammans med sina medmänniskor och att individualismen inte kommer gälla när systemet faller.
Solidaritet är det enda vi har kvar när allt annat saknas.
Aktivista Feminista
Feed