En revolutionär infoportal
2019-07-15

Kritik mot det federala uttalandet om strejkrätten

Det här är, som vi också vet, ett aningen sunkigt och polemiskt inlägg som är typiskt sekteristiskt beteende inom vänstern. Att kritisera organisationens hållning i en fråga är därför inget vi brukar göra eller är särskilt stolta över att göra nu heller, men here we go again... I vilket fall anser vi att vår kritik bör offentliggöras för resten av den autonoma rörelsen i alla fall. Det rör som sagt ett federalt uttalande som publicerats på SUFs hemsida gällande strejkrätten. Kritiken har kommunicerats när vi röstade om uttalandet, för att vi ville att texten skulle ändras så att vi också skulle kunna stå bakom den, men det var utan resultat. Vi vill till varje pris undvika onödiga konflikter, men tycker ändå att det som skrevs i uttalandet är något som vi måste positionera oss mot för att ha en bättre utgångspunkt för organisering och klasskamp framöver.

För det första ville vi att formuleringen om att det inte går att organisera opposition inom LO skulle tas bort eller ändras till en positionering mot styrningen av LO, föreslagsvis tillsammans med en kritik mot socialdemokratin (men misstro oss inte, vi tror inte att LO har revolutionär potential). Vi är även emot formuleringen att arbetarrörelsen ska sluta upp bakom syndikalismen och särskilt SAC, eftersom vi inte anser att en specifik facklig organisering är fronten för vår rörelse eller för klasskampen. Självklart behöver vi verka för att fokus inom vänstern/arbetarrörelsen flyttas till kampen, och från partipolitiken (alltså ifrån socialdomokratin och LO). Men vi måste bli av med organisationsegoismen som spritt sig från LO-ledningen till våra led. Det här handlar inte om LO vs. SAC, vilket LO kanske velat få det att framstå som, men vi ska inte gå på den linjen, som är en del i att splittra arbetarna. Med det sagt tycker vi självklart att det är bra att den syndikalistiska kampen lyfts, men detta tycker vi ska göras som ett av flera alternativ till motstånd.

Vi fick svaret att det inte går att organisera facklig opposition inom LO p.g.a. odemokrati inom LO. Som sagt, vi tror inte på LO, men det gör desto mindre att organisationsformen för LO har betydelse när deras medlemmar bestämmer sig för att göra motstånd, de kanske inte kan vinna mot ledningen på en kongress, men vi kan ändå organisera ett motstånd hos deras medlemmar som har betydelse för kampen. Målet är såklart inte att försöka ta över LO, men det betyder desto mindre att vi inte kan organisera deras gräsrötter för radikal kamp. Vi uppmuntrar såklart alla arbetare att gå med i syndikalistiska fack för radikal arbetsplatsorganisering, men vårt främsta och centrala fokus som autonoma är kampen på gator och torg och vi tänker inte låta någon preferens för en särskild organisationsform gå före det.

Vilket leder oss in till vår viktigaste kritik; vi motsäger oss idén om att klasskampen främst ska föras genom fack eller att detta är vår front. Klasskampen förs överallt i samhället, och SAC är inte vårt moderparti, ledning, eller centralorganisation som övriga aktionsgrupper och andra autonoma grupper bara ska sluta upp bakom. Dessutom tycker vi det är ett slag mot alla de gräsrötter inom LO och inte minst mot Hamnarbetarförbundet och övriga som mobiliserade hundratals genom Strike Back. Strike Back var ett autonomt nätverk och mobiliseringen och kampen har förts av autonoma i samarbete med LO-gräsrötter, hamnarbetare och övriga. Men det verksamma motståndet ägde rum på gatorna, när vi, i augusti förra året, med hjälp av fingerstrategin lyckade stänga ner stora delar av Stockholms innerstad genom att blockera viktiga transportled för kapital och lyckades störa den vanliga ordningen. Vi fick folk att komma, vi fick spridning, och vi gjorde någonting annat än att försöka uppnå en arbetsplatsinriktad strejk.

Vi måste inse att det är nya tider nu, den regelrätta strejken är inte det medel vi kan vinna med idag. Eftersom den industriella produktionens dominans bland lönearbeten har övervunnits av bl.a. serviceyrken till följd av automatisering och effektivisering, därav minskar intresset för oss att stå fast vid traditionell syndikalism där övertagandet av arbetsplatser är det centrala. För de som saknar fantasi, ta en titt på hur man har gjort i Frankrike. Vi anser att det idag är de autonoma grupperna som är fronten för klasskampen och som kan vara avantgarde för revolutionen.

Vi ser fram emot fortsatt kamp även efter att strejken i praktiken har gjorts olaglig och ett gott samarbete i SUF-federationen. Så kan vi tillsammans få ett slut på tiden för samförstånd, fredsplikt och klassamarbete!

SUF Lund

Kommentarer

Jag tycker ändå att delen om "Vi fick svaret att det inte går att organisera facklig opposition inom LO p.g.a. odemokrati inom LO" är mest intressant. Förstår inte dem som argumenterat första linjen att LO består av flera förbund med olika demokratiska strukturer? Vissa är mycket mer orienterade kring klubben även om det klart fortfarande finns en byråkratisk topp. Det skulle vara historielöst att säga att det inte funnits större stridbarhet från fackförbund som SEKO än vissa andra fack liksom.

Dock invänder jag mig lite emot att strejken skulle vara mer borta nu än innan, vi såg ju till exempel under strejken på Stockholms Bagaren att arbetarna alla fick betala böter, men det stoppade inte dem och det stoppade inte den samlade arbetarrörelsen och vänstern från att betala av bötern.

rosazetkin

Lite trist att beslutsprocessen tycks inbjuda till att köra över minoriteter istället för att försöka jämka fram någonting som alla kan ställa upp på.

Håller med er när det gäller formuleringarna om syndikalism och SAC (och då är jag aktiv medlem sen många år tillbaka), det vore rimligare att bredda dem till att innefatta alla fria och självorganiserade fack, samt inte fokusera på facken som någonting att sluta upp bakom, utan tillsammans med, för konflikterna i vårt samhälle sker precis som ni skriver överallt.

Dock tycker jag att ni går i samma fälla som federationen när ni försöker ersätta facken med autonoma grupper som "avantgarde". Istället för att utse avantgarden så är det viktiga att fundera på hur vi kan stärka organiseringen i alla samhällets sfärer, såväl inom som utanför fack.

Ni verkar också läsa historien lite märkligt, när ni menar att ”traditionell syndikalism” blir ointressant på grund av avindustrialiseringen och framväxten av tjänstesektorn och prekära jobb. Faktum är att exempelvis SAC alltid haft många av sina starka fästen i just prekära branscher och att SAC började tappa i medlemsantal flera årtionden innan avindustrialiseringen tog vid i Sverige på 50-talet. Dessutom finns en rad fack som vuxit fram senaste åren i ett antal länder som återigen visar att fria självorganiserade fack passar alldeles utmärkt för organisering av prekära jobb och tjänstesektor.

Jag är också lite osäker på om Strike Back aktionen är det bästa exemplet på hur klasskampen kan eller bör ske utanför arbetsplatserna. För det första är det överhuvudtaget oklart hur lyckad den aktionen kan anses vara. Den väckte viss uppmärksamhet, och var en bra erfarenhet för många, men mer än så är det svårt att säga.

Det finns också överlag en risk att ta begreppet "gatorna" för bokstavligt och fastna i mobiliseringar av olika slag. Istället behöver fokus egentligen ligga på massifiering, det vill säga att öka organisationsgraden, bygga upp strukturer för självständig kamp, och förtäta banden mellan våra olika organisationer och sociala rörelser. Att låta klasskampen spilla utanför arbetsplatserna handlar ju på lång sikt om att bygga organisering och oberoende infrastruktur på dessa platser, inte främst att mobilisera för demos och genomföra blockader. Blockader och demos är taktiker och verktyg som tjänar ett syfte, men kan inte ersätta utvecklandet av organisatorisk kraft. Då är saker som tvärfackliga nätverk, olika solidaritetsnätverk, organisering i bostadskvarter, organisationer för självreduktion, och andra strukturer av ömsesidig hjälp som är långsiktigt viktiga och kan tillsammans på sikt utgöra en riktig motmakt.

svartkatt

Vi är glada för svaren, bra poänger ni gör. Vi är inga experter på syndikalism och historia så det kanske ni har rätt i svartkatt och rosazetkin. Med resonemanget om automatisering och framväxten av serviceyrken på bekostnad av industriyrken menar vi att intresset att skaffa makt över arbetsplatsen är mindre relevant, eftersom det nu är mer relevant än tidigare att vara mot arbete.

Det ni säger om att vi inte kan se våra aktivistgrupper som avantgardet, om massifiering istället för mobilisering och vidare om organisering är bra poänger. Vi vill bara påpeka att vi inte menar att strejken, eller mer specifikt arbetsplatsstrejken, är död, utan att den inte är det främsta för vår rörelse längre utan där tror vi att olika typer av massaktioner är den nya öppningen.

SUF Lund

Svartkatt:

Den stora segern med Strike Back var nog trots allt inte heller uppmärksamheten (minimal, låt oss erkänna det) utan det nätverk och samarbete mellan fackliga gräsrötter som växte fram genom mobiliseringen. Nu räckte det inte tillräckligt långt och vissa faktiska beslut kan diskuteras - men augusti 2018 var början på något.

medlem i gbg ls

medlem i gbg ls:

Ja, absolut, den typen av effekter vid mobiliseringar är väldigt bra, och bra isf att framhäva när konflikten utvärderas, då jag personligen i alla fall anser att det är sånt som är av långsiktig vikt och har en genuin radikal potential (vilket, låt oss erkänna, en defensiv kamp för att bevara en strejkrättslag i sig själv inte har).

svartkatt

Kommentera

captcha

Senaste Media

Avsnitt 9 - Batikens revolutionära nyans by Komintern
WHAT IS VIOLENCE?
Avsnitt 8 - Nja till livet by Komintern
Instant Karma: Idiot Neo-Nazi sets himself on fire while trying to burn down synagogue
Avsnitt 7 - Ende Gelände by Komintern