Jag tycker ändå att delen om "Vi fick svaret att det inte går att organisera facklig opposition inom LO p.g.a. odemokrati inom LO" är mest intressant. Förstår inte dem som argumenterat första linjen att LO består av flera förbund med olika demokratiska strukturer? Vissa är mycket mer orienterade kring klubben även om det klart fortfarande finns en byråkratisk topp. Det skulle vara historielöst att säga att det inte funnits större stridbarhet från fackförbund som SEKO än vissa andra fack liksom.

Dock invänder jag mig lite emot att strejken skulle vara mer borta nu än innan, vi såg ju till exempel under strejken på Stockholms Bagaren att arbetarna alla fick betala böter, men det stoppade inte dem och det stoppade inte den samlade arbetarrörelsen och vänstern från att betala av bötern.

Lite trist att beslutsprocessen tycks inbjuda till att köra över minoriteter istället för att försöka jämka fram någonting som alla kan ställa upp på.

Håller med er när det gäller formuleringarna om syndikalism och SAC (och då är jag aktiv medlem sen många år tillbaka), det vore rimligare att bredda dem till att innefatta alla fria och självorganiserade fack, samt inte fokusera på facken som någonting att sluta upp bakom, utan tillsammans med, för konflikterna i vårt samhälle sker precis som ni skriver överallt.

Dock tycker jag att ni går i samma fälla som federationen när ni försöker ersätta facken med autonoma grupper som "avantgarde". Istället för att utse avantgarden så är det viktiga att fundera på hur vi kan stärka organiseringen i alla samhällets sfärer, såväl inom som utanför fack.

Ni verkar också läsa historien lite märkligt, när ni menar att ”traditionell syndikalism” blir ointressant på grund av avindustrialiseringen och framväxten av tjänstesektorn och prekära jobb. Faktum är att exempelvis SAC alltid haft många av sina starka fästen i just prekära branscher och att SAC började tappa i medlemsantal flera årtionden innan avindustrialiseringen tog vid i Sverige på 50-talet. Dessutom finns en rad fack som vuxit fram senaste åren i ett antal länder som återigen visar att fria självorganiserade fack passar alldeles utmärkt för organisering av prekära jobb och tjänstesektor.

Jag är också lite osäker på om Strike Back aktionen är det bästa exemplet på hur klasskampen kan eller bör ske utanför arbetsplatserna. För det första är det överhuvudtaget oklart hur lyckad den aktionen kan anses vara. Den väckte viss uppmärksamhet, och var en bra erfarenhet för många, men mer än så är det svårt att säga.

Det finns också överlag en risk att ta begreppet "gatorna" för bokstavligt och fastna i mobiliseringar av olika slag. Istället behöver fokus egentligen ligga på massifiering, det vill säga att öka organisationsgraden, bygga upp strukturer för självständig kamp, och förtäta banden mellan våra olika organisationer och sociala rörelser. Att låta klasskampen spilla utanför arbetsplatserna handlar ju på lång sikt om att bygga organisering och oberoende infrastruktur på dessa platser, inte främst att mobilisera för demos och genomföra blockader. Blockader och demos är taktiker och verktyg som tjänar ett syfte, men kan inte ersätta utvecklandet av organisatorisk kraft. Då är saker som tvärfackliga nätverk, olika solidaritetsnätverk, organisering i bostadskvarter, organisationer för självreduktion, och andra strukturer av ömsesidig hjälp som är långsiktigt viktiga och kan tillsammans på sikt utgöra en riktig motmakt.

Vi är glada för svaren, bra poänger ni gör. Vi är inga experter på syndikalism och historia så det kanske ni har rätt i svartkatt och rosazetkin. Med resonemanget om automatisering och framväxten av serviceyrken på bekostnad av industriyrken menar vi att intresset att skaffa makt över arbetsplatsen är mindre relevant, eftersom det nu är mer relevant än tidigare att vara mot arbete.

Det ni säger om att vi inte kan se våra aktivistgrupper som avantgardet, om massifiering istället för mobilisering och vidare om organisering är bra poänger. Vi vill bara påpeka att vi inte menar att strejken, eller mer specifikt arbetsplatsstrejken, är död, utan att den inte är det främsta för vår rörelse längre utan där tror vi att olika typer av massaktioner är den nya öppningen.

Svartkatt:

Den stora segern med Strike Back var nog trots allt inte heller uppmärksamheten (minimal, låt oss erkänna det) utan det nätverk och samarbete mellan fackliga gräsrötter som växte fram genom mobiliseringen. Nu räckte det inte tillräckligt långt och vissa faktiska beslut kan diskuteras - men augusti 2018 var början på något.

medlem i gbg ls:

Ja, absolut, den typen av effekter vid mobiliseringar är väldigt bra, och bra isf att framhäva när konflikten utvärderas, då jag personligen i alla fall anser att det är sånt som är av långsiktig vikt och har en genuin radikal potential (vilket, låt oss erkänna, en defensiv kamp för att bevara en strejkrättslag i sig själv inte har).