"after capitalism." antyder att det dock krävs något innan som motsäger den frihet han siar om i sitt koncept om livet efter kapitalismen. Vägen och målet är för mig detsamma, inga massor, inga ledare, inga uniforma eller formella strukturer; individer som förstör och skapar utifrån sina egna ramar/begär/behov och förhållanden de bygger upp med sin omgivning/sina kamrater. Kommer aldrig att förstå hur det kommer sig att anarkister och kommunister drar jämt i Skandinavien, då det måste innebära att den ena av de båda bara bär på ett skal som egentligen rymmer detsamma som den andra, där det troligtvis lutar åt att anarkisterna är marxister snarare än att kommunisterna är anarkister. I min värld är en kommunist inte en kamrat (utifrån idéer) men kan gärna vara en sympatisk person och vän. Kamrat, aldrig... För en icke-marxistisk kritik av det existerande och detta samhälles omintetgörande,

Fast -ismerna kan ju betyda väldigt olika saker. Bara för att någon kallar sig för det ena eller det andra betyder ju inte det att den personen är bra eller för den delen nödvändigtvis en kamrat. Ofta så blir det en slags identitetspolitik av dessa ismer som förhindrar diskussioner snarare än gör dem tydliga. Det är när vi pratar om viktiga skiljelinjer som vi kan komma någonstans: hur fungerar staten? När är militans bra och när är det mindre bra? Var lägger vi fokuset, på arbetsplatsen, kvarteret eller någon annanstans? Hur integrerar vi feminism i våra praktiker? Hur ser vi på staten i framtiden? Vad tror vi sociala center eller "frirum" har för möjligheter och svagheter?

Sedan har jag personligen aldrig förstått varför någon kallar sig anarkist förutom för att ta avstånd från Sovjetunionen och marxism-leninismen och det är ju begripligt. Men anarkismen i sin "rena" form bär också på en slags märklig antropologi, med undantag för de modernare anarkisterna som är influerade av Foucault. Men Foucault var ju knappast anarkist heller.