En revolutionär infoportal
2019-05-18
val

Liberala illusioner desorienterar den utomparlamentariska revolutionära vänstern

Diskussionen dyker upp inför varje val, senast inför riksdagsvalet och nu inför EU-valet. Argumentationen splittrar den utomparlamentariska revolutionära rörelsen i minst två läger, de som röstar och de som inte röstar. Hur kommer det sig att de som anser sig tillhöra en utomparlamentarisk revolutionär rörelse väljer att argumentera för att alla ska rösta? Den argumentation som kanske mest av alla på något sätt är förenlig med en utomparlamentarisk hållning är den om att föra kamper på alla plan samtidigt. Många är vi som attraheras och argumenterar för att en mångfald av strategier och taktiker är något som för vår position och kamp framåt. En likriktning i taktik skulle göra oss förutsägbara och vara otillräckligt för att nå framgång, såväl massaktioner som mindre aktioner har sin plats och sin tid i en utomparlamentariskt revolutionär rörelse. Men någonstans måste gränsen dras för vad som kan anses effektivt, var går egentligen denna gräns? På det ena eller andra sättet är nog alla överens om att vår rörelse behöver bli starkare, men vad innebär det egentligen? Är det en fråga om vad som numerärt stärker rörelsen? Är det en fråga om vad som ideologiskt stärker rörelsen? Kanske är dem helt beroende av varandra. En rörelse med stark ideologisk koppling, oavsett om du är kommunist, syndikalist, anarkist eller whatever, ger också en trovärdighet och styrka i sitt varande. Eller vad innebär det att vara en stor rörelse utan ideologisk grund? Är det inte vad såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna anklagas för av de mer radikala reformisterna? Partier som har svikit sin ideologiska grund. Kanske är det populism.

Det vanligaste argumentet, inom den utomparlamentariska revolutionära vänstern, för att rösta är att vi måste föra kampen på flera plan samtidigt. Dessutom tar det inte särskilt mycket tid eller energi att faktiskt gå och rösta ett par gånger vart fjärde år. Många av dem som argumenterar för att rösta påstår även att de som väljer att inte rösta är priviligerade och att dem inte är berörda av de försämringar som kommer med en borglig regering istället för en “vänster”regering. Med en sådan retorik innebär det samtidigt att de som inte röstar rent av är osolidariska gentemot de som anses bli extra utsatta av en borglig regeringsbildning Det är dock något som skaver i denna argumentation. Går det inte att applicera exakt samma argumentation på många andra handlingar vi av politiska skäl avstår eller tar avstånd ifrån? Det betyder faktiskt något för flyktingar att vi skänker kläder och donerar pengar till välgörande ändamål och det kostar oss dessutom väldigt lite, men många av oss väljer att ändå inte göra det. Vi skulle ju faktiskt kunna skänka 50 spänn i månaden till Rädda barnen samtidigt som vi gör annat för att bekämpa krig och fattigdom. Är det inte så att vi är emot välgörenhet av politiska skäl, att vi kanske till och med tror att det rent av är kontraproduktivt att hålla på med välgörenhet? Att min handling av att skänka 50 kr per månad till Rädda barnen bara befäster ett genomruttet system. Ska vi bidra till att upprätta hålla något samtidigt som vi försöker rasera det? Är det inte motsägelsefultt? Eller är jag bara en priviligerad person likt en religös fanatiker vidhåller min tro för att vara mig själv och min ideologiska övertygelse trogen?

Korpen

Kommentarer

Den enda desorienteringen inom den utomparlamentariska vänstern är att folk inte förstår innebörden av parlamentarism. Kampen i parlamentarism ligger i att kollektivt hitta kandidater, hjälpa dem utveckla sig och sin kampanj, att utföra en valrörelse, etc. Målet är att få folk att gå och rösta på dess kandidater.

Detta innebär ju att när anarkisterna går och röstar har det inget med strategi, taktik eller kamp att göra, det är helt enkelt att dem slutför någon annans kamp. Att kalla individuella val för taktik och kamp är att verkligen individualisera politik, och att glömma att arbetarklassens styrka ligger i organiserad kamp.

Jag tror dem flesta skulle säga att det är klart att donationer till röda korset eller en röst i valet nästan kvittar(även om det varit mysigare med en "rödare" regering istället för en höger regering liksom), och att det som verkligen betyder något är att folk faktiskt organiserar sig.

ebbabebba

Den här splittringen existerar inte. Alla utomparlamentariska grupper jobbar - ja, utomparlamentariskt - och effektiviteten kring att rösta eller ej vet jag ingen som bryr sig om. Ingen grupp har sagt något om detta, och vad folk gör individuellt är av mindre intresse.

De enda som bryr sig mycket om detta är en de som tror att en "bojkott" påverka EU, och de EU-fanatiker som vill drapera sig själva i EU-flaggan.

För alla andra kommer kampen efter valet att se ut precis som innan valet.

Sjundegångsväljare

Kommentera

captcha

Senaste Media

Komintern - Knas med Klas
Onlineinfomöte om klimataktionen Folk mot fossilgas nästa helg
Avsnitt 9 - Batikens revolutionära nyans by Komintern
WHAT IS VIOLENCE?
Avsnitt 8 - Nja till livet by Komintern