Insurrektionella Anarkismen - Urvattnad Marxism

På senaste tiden har det varit mycket skrivande om den insurrektionella anarkismen. Det positiva och utgångspunkten är att det är ett försök att bryta med vänsterismen.

Historia

Vart kommer den insurrektionella anarkismen ifrån? Om en skulle försöka utgå från en händelse, ett uppror, så är maj händelserna i Paris Maj 1968. Det bröt alla förväntningarna av hur en revolution skulle se ut, etablerade fack- och parti ledning blev alla puttade åt sidan av millitanter, vänsteristiskasekters försök till att ta makt i rörelsen blev krossad och ignorerad

1968 var ett år då både kapitalismen omorganiserade produktionen och då alla tendenser omväldes. Folk som Gilles Duavé, då under alliaset Jean Barrot, lämnade vänster-kommunismen för att utveckla den nya tendensen kommunisation. Samtidigt bröt den orthodoxa "bordigisten" Jaques Camatte med "bordigismen".

Han skrev starkt mot vänstersimen och dess organisering och dess aktivism. Precis som större delar av kommuniserare strömmingen började Camatte att kritisera kommunisteras syn av program. Sen tog han steget längre med Against Domestication, vilket som kan ses som den tydligaste brytningen.

För att citera Camatte ur texten för att tydligt markera hans brytning,

"The suggestion here is that those who are most oppressed and have the greatest objective interest in rebelling - and who form, according to some, the true revolutionary class - can only in fact bring themselves into movement during a period when there has already been a rupture at the core of society, and the state has been considerably weakened. Out of the turmoil there begins to emerge a new perspective, if only through the realization that life is not going to continue as before, that it has become necessary to find some other way. This process is one of those elements that gives every revolution a character that is not strictly classist. It will be more accentuated in the case of the communist revolution, because it won't be the activity of one class only, but of humanity rising up against capital.

[...]

The mythology of the proletariat accounts for how the "populism" of May '68, as we called it, became "proletarianism". People started to say: "We must go to the proletariat, revive its fighting spirit, summon up its capacities for self-sacrifice and then it can kick out the evil bosses and follow the other 'proletarians' down the road to revolution.""

Det Goda

Grunden i att det baseras på ett krossande istället för ett utopiskt byggande är en stark grund för riktig revolutionär teori. Med andra ord en fokus på en riktig rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet och inte på inkremetnala refomer, kommunbyggande eller andra utopiska äventyr.

Det andra är kritiken av vänsteristisk organisering. En riktig förståelse för att vänster organisationer, formella parti och fack, inte kan upphäva kapitalismen. Att de är en funktion av kapitalismen i sig och att en revolutionär kraft mot samlas utanför dessa.

Det Dåliga

Det faller i mycket av fallgroparna av vänstersimen som de försöker undvika och kritisera.

1) En felaktig uppställning mellan informell och formell. Detta är en effekt av att den insurrektionella anarkismen fortfarande har grunden i en överskattning av den subjektiva faktorn i klass kampen. Tron att det bara går millitanter bildar en grupp som effektivt, eller alls, kan attackera kapitalismen. Den verkliga uppställningen var böra mellan formell och historisk, där så kallade informella faller under formella. En organisation måste smidas i kampen, i upproret, och inte sättas ihop av utomstående millitanter.

2) Idén om informell organisering genom "affinitets grupper" är ett uttryck av form-fetishsim. För att citera Bordiga ur Party and Class, "revolution är inte en fråga om formen av organisering". En grupps aktivitet blir inte mer revolutionär bara för att den är mer informell. Revolutionen är en fråga om innehåll. Med andra ord bör inte fokusen ligga på att avsäga sig "formella" organisationer för att de är "formella", utan avsägas för att de inte är historiska.

3) Det är fortfarande byggt på aktivismen och att agera som helt utomstående. Riff-Raffs kritik av den autonoma rörelsen är fortfarande applicerbar.

"Kapitalismen kan inte bekämpas med aktioner så som sabotage mot multinationella företag eller ”stoppande” av toppmöten. Kapitalismen är en social relation byggd på försäljning av varan ”arbete” och det är på arbetsplatserna och i arbetarklassens övriga vardag som en förändring kan ske. Ovan nämnda aktioner saknar sprängkraft eftersom de utförs i ett vakuum i förhållande till kapitalismens sociala relationer. De kan inte heller bidra till en höjning av arbetarklassen medvetande eftersom detta medvetande skapas i kamp. Det är endast om vi står mitt bland klassen i dess vardag, på arbetsplatser, inom konsumtionssfären, på gator och torg etc. som vårt arbete kan göra någon skillnad. Arbetarklassens tillkämpade erfarenheter tillsammans med vår teori är det recept som ett framtida revolutionärt socialistiskt medvetande hos arbetarklassen kommer blandas efter! De aktioner utförda av ”rörelsen” är på sin höjd symboliska protestaktioner typ ”vi gillar inte McDonalds/EU”. Så värst mycket mer innebär de inte."

camattegjordeingetfel