Attackera fängelser, domstolar, banker

Sitter inne.

Härinne finns blanketter, köer, plastbrickor i matsalen. Vi går ut på rastgården och det är disigt, varmt. M gör kaffe sen.

Lyssnar på radio: started up like a wildfire, burning down the bridges to our empire, I'd do it all again

Hennes röst är så fin.

Läser: a long time ago, she and Yeong-hye had got lost on a mountain. Yeong-hye who had been nine at that time, said, let's not go back

Sträcker och spänner musklerna. Duschar. Regn utanför cellens fönster. Svalor. Pilfink. Lutar mig tillbaka mot stolens rygg och undrar vad som rör mig.

Allt?

Rörelsemönstret som aldrig är frånkopplat paranoida rysningar längs ryggraden.

I driften tillverkar de stringhyllor. Kommer undan två visiteringar per dag genom att inte jobba.

Parfymdoften från ditt brev mattas av.

Viker papperstranor och skalar en apelsin. Lyssnar på radio och hoppas att de ska spela Cranes in the sky, men den kommer inte.

Kan väl överleva här, men vad händer sen?

Rädslan att inte kunna vara annat än självtillräckliga subjekt, schematiska varelser, inlåsta enheter.

Väven är tät, nästintill perfekt, brister väl ibland. När vi begår brott kanske. Bortom rastgårdens stängsel ett dött träd med fåglar i, parkeringsplatsen med plitarnas bilar. F sitter bredvid mig varje dag och röker två cigg. Vi pratar om anstalten, rutiner, förflyttningar. Utslitna handleder. Att inte ha makt över sin egen kropp.

Att ha försvaret inkorporerat i kroppen. Tittar på svalorna genom fönstret. Luften är så tung. Det regnar in på anstalten och ventilationen går sönder. Tittar på vykortet med skogen: Find your wild.

Himlen är blå efter skymningen. Månen stiger bortom persiennen. Gallret. Jag kan se den om jag trycker kinden mot rutan. Den växer, den är nästan halv. Mittemot mitt fönster en tegelvägg, på marken lite gräs, en plaststol. E sa på rastgården att hon vill vrida på anstalten åt mig, så att jag kan se månen. Jag känner med mina händer längs överarmarna, de är både mjuka och hårda. Genom ventilationsfönstret hörs ljuden från motorvägen och vind.

Vi har fasta hållpunkter; väckning, frukost, inräkning, lunch, promenad, inräkning, middag, inlåsning.

Vi har plastbrickorna i matsalen och varje morgon när R sitter mittemot mig så frågar hon mig om jag kommer ihåg mina drömmar.

Vi läser i drömboken, spelar kort, E lyfter upp mig ibland och kramar mig. Jag tränar och känner hur kroppen blir varm. Tar en snus och lutar mig mot väggen. Duschar. Häller varmt vatten i termosen och L och J och M gör sina mackor eller torkar sitt hår eller hinner precis duscha färdigt. Varje kväll säger vi godnatt till varandra. Jag har handduken runt håret och sitter vid skrivbordet och väntar.

Vaknar i skräck. Vaknar varje morgon fem minuter innan plitarna kommer. Hör hur avdelningen en korridor bort låses upp dörr efter dörr.

Jag är så rädd för plitarna. För vad de kan göra mot en människa. Nakenvisiteringar, strypgrepp. Vissa här har haft särskild åtgärd; att en eller två plitar följer efter en all tid utanför cellen. Beslutet kan kvarstå i flera år.

Läser: Wear heart-on-your-sleeve. Surrender. Do you need do address some blockages? Take a risk, reconnect with wonder. Be open, curious. Soften these rough edges.

Drömmer drömmar och glömmer dem sedan. Det är en tyst och mulen morgon. Vad skulle jag skriva? Vem skulle jag fråga? Språket som inte bär mina drömmar.

Cikoria